Laxpojken

I går var vi ute på en liten sväng med bilen då vi i höjd med södra Bergsbyn fick syn på en "loppis" skylt. Caroline fick det där vilda i blicken och såg med några väl inövade knep till att få sin vilja igenom. Vi körde några metrar till och jag fick plötsligt syn på en "fiske pågår" skylt och beslutade mig för att ta en titt medan Caroline besökte loppisen.


Jag klev av vid skylten och följde den leriga och mycket smala stigen ner mot älven. Ett tiotal personer stod redan vid älvkanten tjugo meter framför mig. På min högra sida fanns en liten stuga och utanför den lilla stugan hade man hängt upp en våg av den modellen där man hänger upp föremålet som ska vägas.  Några steg bortanför stugan och mot människoskaran låg två slumpvis utplacerade trätrallbitar och på dessa bitar låg totalt tre laxar. Vid laxarnas magar hade någon fäst vita lappar vilka indikerade fiskarnas vikt. En vägde 4kilo, en annan 3.8 och en tredje 4.5. Det var fina fiskar, döda fiskar.

Jag gick ytterligare några steg och ställde mig bakom människorna som på inget sätt noterade min ankomst. Det gick samtidigt ett sus genom publiken då en äldre man nere vid vattnet drog upp ett grönt finmaskigt nät på strandbanken. Man skymtade tre fiskar, två små och en stor. Mannen drog ytterligare upp det stora nätet en aning och plötsligt visade sig en fisk som var ungefär tre gånger så stor som de andra. 


Fisken ville tillbaka till vattnet men den vane fiskaren tog ett stadigt tag om en stor träpåk och slog. Han slog men fisken visade inga tecken på att ge upp. Han slog igen, och igen och tio gånger till innan den välvuxne laxen slutligen gav upp.

Man vandrade i samlad trupp upp till vågen och konstaterade att fisken vägde drygt 15kg. Men innan man kunde väga den så hade den återigen börjat kämpa. Nu valde mannen en större påk och slog ytterligare runt tio slag. Någonstans här kom jag ihåg en berättelse som min mamma ofta berättar. Det var när jag var liten och de tog med mig till antagligen samma plats för att titta på samma spektakel.  När mannen för 15 år sedan slagit fisken så hade den lilla killen jag då var stigit fram och häcklat fiskaren. Den lille killen hade kallat honom för djurplågare och bett honom att sluta. Jag gjorde inte samma sak i år, jag har helt klart tappat karaktär.


I den rödaste av kanoter

Det var onsdag och utanför fönstret sken solen över Skellefteå. I sin lånade Volvo var han på väg för att hämta sin goda vän för ännu ett äventyr. De båda brukade aktivera sig, det kom oftast att handla om någon form av motion men även ibland en stillsam film. I dag hade de planerat att paddla kanot längs med Klintforsån.
Han hade efter några försök fått tag på sin morbror, en man i äldre medelåldern som trots detta faktum inte verkade vara en dag över fyrtio, och morbrodern hade i sin tur frigjort kanoten och talat om var de båda paddlarna låg gömda.
Han funderade över hur dagen skulle bli och såg fram emot att träffa sin gode vän där han åkte över lejonströmsbron i den mattröda Volvon som tillhörde hans farmor. Som alltid när det gällde att hämta upp sin gode vän så ringde han en snålsignal på mobiltelefonen, en slags underförstådd överenskommelse när det var dags för vännen att gå ut till vägen där upphämtningen i regel skedde. I dag precis som alla andra dagar stod han där och väntade när han kom rullande och med ett gnissel öppnades passagerardörren.
Det växlades artighetsfraser och snart var de på väg mot Varuträsk, den medelålders mannen och kanotäventyret.




Den låg där morbrodern lovat och trots att han alltid tänkte på den som grön så var den som han innerst inne visste röd, något som alltid kändes lika fel. Med hjälp av sin vän släpade han ut kanoten från dess gömställe och lät den för första gången detta år känna vattnets yta mot sin undersida.
Han placerade sin vän i den krävande bakre positionen i kanoten, en taktisk detalj som han kom att tänka tillbaks på och hylla gång efter annan under färden då det visade sig att vännen var en fantastisk navigatör och motor.

Utan myggmedel men med varsin baguette och festis var så resan igång och de första kraftfulla paddeltagen ekade ut över den sjö som plikttroget svalde Klintforsåns vatten på somrarna.
Han kände kraften från sin väns rejäla arbetsinsats där bak och ville inte vara sämre själv utan satte upp ett godkänt tempo trots att axlarna värkte efter ett gympass tidigare samma dag, även det med sin kamrat.
Den första sträckan var bara transport, den skulle ta dem från stugan till mynningen av ån där den trevliga delen av stråket började. Tio minuter senare befann dig sig så rakt framför den hals som kom att kallas klintforsån, poesi för kanotister.





Björkarna låg böjda över den mellan 7 och 20 meter tjocka slingrande ån som med sina serpentinsvängar kom att föra hans tankar tillbaks till en grå geografilektion i högstadiet. Han hade alltid tyckt om skolan och stod på senare år under en pågående utbildning som skulle göra honom till lärare. Han skulle bli en bra lärare och han skulle fan i mig berätta för varenda unge hur serpentinsvängar såg ut om han så var tvungen att paddla klintfors med varenda en.
Kamraten hade gått i samma klass på gymnasiet och i viss mån delat många av hans egna värderingar. De hade alltid utgjort ett fint sällskap tyckte han och visste samtidigt att vännen kände på samma sätt. Det blev alltid en flernyancerad diskussion när de båda kom att träffas, någon slags komplettering hade han en gång uttryckt sig då han fick i uppgift att beskriva vänskapen de båda emellan.
Nu satt de här i samma kanot och kom åter igen att dra åt samma håll mot det långsamt flytande vattnet.
Den första biten av ån forcerades enkelt och det första riktiga hindret, en av bävrar fälld stock kom att passeras med vana rörelser även om första försöket lämnat en del till övers att önska.



Efterhand som färden fortlöpte kom de båda vännerna att stöta på allt mer komplexa problem, de flesta orsakade av bävrar. Någonstans mellan problem nummer ett och det riktigt stora problem nummer två fick de för sig att språket för dagen fick bli engelska. Under resterande kanotfärd utväxlades alla konversationer således endast på engelska, med vissa undantag vilka vi senare kommer att raljera i.
Problem nummer två var som tidigare nämnt ett stort sådant. Ån gjorde en tvär höger och hela svängytan var fylld av trädstammar. Det fanns en liten lucka alldeles till vänster i ån, tätt intill den gröna gräsväggen som löpte längs med båda sidor. Vännen belyste omöjligheten i att ta sig igenom denna lucka men av detta tog han ingen notis utan bestämde helt sonika att den lilla luckan skulle forceras, ett beslut som främst kom att drabba vännen som redan från början på broklig engelska försökt argumentera för ett annat sätt att ta sig förbi hindret. Detta utan framgång. 




Misslyckandet kom dock ej att bli modfällande och kamraterna dockade farkosten längs med den besvärliga högerkanten i ett försök att leta en väg genom den från ån sett täta vegetationen.
Han gick först i land och drog med sina nystarka armar upp kanoten och vännen på strandkanten.
Strandkant var måhända ett starkt ord för en så liten plätt till land men vi låter det bero.
Efter en stunds funderande kom vännen med förslaget att de kunde prova paddla över till andra sidan och bestiga den brantare men luftigare slänten i ett försök att övervinna bekymmret.
Sagt och gjort, efter en stunds släpande satt de åter tryggt i kanoten med problemen i ryggen och större platser i sikte.
De kom att samtala en stund då ån tillät det, men mycket snart skulle de lära sig att vad ån inte tillät fick ej heller göras.
Vattnet forsade allt starkare i takt med att vattendraget krymte och vid slutet av den för honom kända delen av slingan, as far as he had ever gone, kom slutligen problem nummer tre.
Problemet var en skrikande fors under vilken ett parti större stenar låg. Till en början tycktes det omöjligt men efter lite kraftpaddling befann de sig snart längs med högerflanken där vattnet var något lugnare.
Forsen var inte att tänka på men kanske kunde de bära kanoten över den smala strandkanten.




Planen gick i lås och kanoten låg på andra sidan forsen, nära nära men ändå så långt i från tänkte han när han utan vidare satte sig längst fram i kanoten. Vännen stod fortfarande på fast mark då han såg farkosten sakta men obönhörligt sugas ut i de strömmande vattenmassorna. Först kom förvirringen sedan paniken och i detta läge gick det inte längre att vidhålla den engelska inramningen utan nu var han tvungen att med bristande röst ropa på hjälp, ropa för sitt liv.
Vännen gjorde vad han kunde för att hålla fast kanoten och efter några kvalfyllda sekunder hörde han en röst som sa
"kliv i land, jag orkar inte dra in dig, du måste klättra i land"
Någonstans här kunde han inte längre agera rationalistiskt men på något sätt vaknade han upp ur panikkoman med torr och ytterst levande kropp. Ansiktet skvallrade dock om det trauma som just hade utspelat sig.



'
Vännen fann att det bästa nog trots allt var att ta en liten paus. I dessa lägen kunde man verkligen lita på den gamle vapendragaren som banade väg in på en åker och bredde ut en filt för dem båda att sitta på. Bland de höga grässtråna åt de sedan varsin baguette och drack varsin festis. Han berättade om incidenten och beskrev utförligt hur livet upprepade gånger passerat i revy. För så kan det vara ibland i hjärtat av Klintforsån när två lite lätt förståndshandikappade killar ska paddla kanot.




Summer of 08

Strumpor

Caroline trodde att hon var tvungen att köpa fler strumpor, men så var inte fallet kunde hon snabbt konstatera när hon öppnade min strumplåda, för jag är en strumptjuv.

Ibland när jag tar hand om den torra tvätten så förundras jag över hur små en del av hennes strumpor är. Jag brukar stanna upp och säga:
"Nej Caroline"
Var på hon replikerar
"Va?"
Jag håller teatraliskt upp en ministrumpa och säger med gråtmild röst
"Du har förväxlat dina strumpor med en bebis strumpor, nu sitter det ett ledset barn med för stora strumpor någonstans och gråter"
Det är inte hennes favorit skämt



I dag var det varmt och jag åkte till min vän Emil för att hämta honom. I bilen till stranden sjöng jag "A thousand miles" och Emil spenderade minuter på att gissa, mycket trevligt. På väg hem öppnade vi takluckan och tog oss an James blunts "Goodbye my lover". Vi gav nytt ljus åt en död låt men jag skulle betala pengar för att slippa höra en återuppspelning. Det hela får mig att minnas bilturerna med en viss U.J.F Degerman, vi sjöng sönder våra strupar varje gång vi åkte bil. En bra bilsjungarlåt är Patrik Isakssons "Du får göra som du vill", den har ekat på de ödsliga vägarna i Ursviken vill jag lova.



Har ni sett de nya kommentarsfunktionerna på aftonbladet? Man kan kommentera artiklar och läsa vad andra skrivit. Detta är efter några minuters läsande det absolut värsta jag har varit med om (borträknat sex kanske sju grejer).

Små tårtbitar

Jag och Caroline var på hemmakväll och handlade godis i går. På väg dit så stoppar hon målmedvetet ned sina tillhörigheter i mina olika fickor, tillsynes ovetande om att jag kanske ville ha händerna där. Under den korta promenaden från bilen till dörren hinner hon obekymmrat stoppa ner händerna ett par gånger och ta upp saker som för stunden behagade henne, jag tittade på henne och frågade varför hon använde mig som sin externa ficka.



Vi sitter och lyssnar på trästockfestivalen som med vindens hjälp bärs oerhört kraftfullt till vår altan och trots att vi befinner oss i köket så kan vi njuta av såväl musiken som någon idiot som skriker "Woooeeee" i publiken.  Jag berättar för Caroline att det bara är gamla människor som visar med armarna hur de har tänkt svänga på sin cykel. Diskussionen glider sedan in på cykelhjälmar och jag säger som ett dåligt skämt att cykelhjälmar är töntigt, det gäller att vara cool. Efterhand djupnar diskussionen och vi väger fördelar kontra nackdelar med hjälmbärande. I samtalets slutskede sker följande ordväxling:

Per - "Det är töntigt att dela in saker i coolt eller töntigt-fack"
Caroline - "Alltså är du töntig"
Per - "Va? Nej jag håller ju inte på med det"
Caroline - "Jo du sa ju att det var töntigt att dela in saker"
Per - "Ja som ett dåligt skämt" (Snygg räddning)



Jag ringer till Emil:

Emil "Hej"
Per "Hej vad gör du?"
Emil "bla bla bla"
Per "bla bla bla
Emil "Du ska inte vara med på brädspelskväll då?"
Per "Ah, trevlig, synd att jag hatar dom där spelen som ni spelar"
Emil "Hade du ringt sjutton sekunder tidigare så hade jag inte haft en enda plan för kvällen"

"Its only secounds, seven(teen) secounds away now"
Resten av dagen går åt till att fundera vad som gick snett, var de där sjutton sekunderna försvann.



Caroline ställde en rad luriga frågor om getingsamhället, efter en stund sammanfattade hon med orden:
"Så getingar befruktar alltså sina egna mammor"

Det är altså DET vi har att göra med, förstå min oro

Rond 2

Det är rond 2 i kampen mellan mig och getingarna och nu har jag hyrt in en legosoldat från Piteå, han är proffs och heter Anticimex. Några snabba rörelser och drottningen är död, tyvärr åkte han hem innan alla andra getingar kom tillbaks från sin utflykt så nu vågar vi inte gå ut av rädsla för att bli mördade. Jag stod i köksfönstret och spanade på de arga och förvirrade getingarna för några minuter sedan, då fick en av dem plötslig syn på mig och flög rakt in i rutan ungefär där jag hade mitt ansikte. Jag hoppas verkligen att de har hunnit fatta att det är över innan vi ska på trästocks 16.00, i annat fall är det över för oss också.

Per vs Getingarna

Okej, som en inledande manöver ställde jag ut en läskflaska med sockervatten, jag väntade, gnuggade händer och njöt av vetskapen att de plaskade i sin grav. En halvtimme senare öppnade jag dörren för att finna en tom flaska sånär som på sockervattnet, getingarna flög ivrigt in och ut mellan kolvplankorna och tog ingen notis om min fälla.
Nu plockade jag fram dammsugaren och tänkte att jag skulle suga upp dom, en efter en.
Jag öppnade dörren och ställde ut dammsugaren utanför, så att jag på så sätt skulle kunna kasta ut munnstycket och stänga dörren om de började svärma.
Jag slog på maskinen och väntade, efter ungefär fem sekunder kröp geting #1 upp från sitt bo. Det rasslade harmoniskt då han smidigt gled in i röret och vidare mot sin grav, jag skrattade åt min succe och blinkade för att återfukta ögonen. Då jag slog upp mina ögonlock igen så hade geting #2, #3 och resten av sällskapet krälat upp och börja attackera munnstycket. Jag kunde inte behålla lugnet då de närmade sig mitt gömställe utan jag kastade ut dammsugarmunstycket och försökte stänga dörren som till min förtvivlan inte gick igen då slangen kommit i kläm. Med paniken stigande så försökte jag sparka ut slangen och efter några kvalfyllda sekunder kunde jag slutligen försluta lägenheten.

Nu sitter jag och önskar att jag inte väckt deras ilska. Antagligen minns dom väl exakt hur jag såg ut och kanske har dom flygit iväg med min dammsugare.  Det blir obehagligt att gå ut imorgon, för i kväll öppnar jag inte dörren igen, aldrig!

Per - Getingar 0-1

Krig

Enligt legenden hade Sparta en armé på 300 tappra soldater som utgjorde någon slags överelit av män.
Dessa män krigade mot armeér mångdubbla dess egen storlek och gjorde detta med bravur.
Man kan säga att jag i dag har tänkt att bli den spartanska armén då mina motståndare kommer att vara fler till antalet.
Min bro kommer att bli en skådeplats för ett makabert slag där liv kommer att spillas och hjältar födas.

I den ena ringhörnan hittar vi mig
Styrkor: Klurig, oberäknelig, iskall, god räckvidd, välbeväpnad.
Svagheter: Ensam, rädd, långsam, snäll

I den andra ringhörnan finns jordgetingarna
Styrkor: Snabba, arga, många, små, smidiga.
Svagheter. Överilade, ointelligenta, ovetande.

Så i dimman på fieldhuntersway om exakt en och en halv timme kommer jag att blåsa i hornet och inleda operation "Tiny death".

Fortsättning följer...


Olearys Summer games

I dag tävlades det vidare i sommarens följetong Olearys summer games.
För en bättre inblick i vad som hände, läs mina mottävlares blogg.

Minigolf: 1a Emil 2a Richard 3a Per
Poker: 1a Emil 2a Richard 3a Per

Minigolf: Inför bana 17 leder jag med ett slag över Emil och 2 över Richard. Mitt första slag på bana sjutton är utan överdrift 2millimeter från att gå i hålet, gör ej det och jag får en femma, ridå.

Poker: Har i särklass mest marker, förlorar 3all ins på rad mot Emil, ridå.

RIDÅ

The office

Jag spenderade första delen av veckan med att vara sjuk, en period av mitt liv då jag missbrukade TV-serien "The office", den amerikanska varianten.
Jag har visserligen blivit frisk men mitt begär efter mer "The office" sitter kvar och rasar innom mig med en dramatisk frenesi. Jag har kommit till den punkt då mitt liv i stort sett handlar om att vakna, jobba, plöja avsnitt och sova.
Första säsongen bestod av sex avsnitt och fungerade mest som en inkörsport, jag var bara milt road och såg det som ett enkelt tidsfördriv. Sedan kom basketavsnittet i slutet av S1, ett avsnitt där jag på riktigt upplevde en utomkroppslig glädje, ett avsnitt som för alltid fångade mig. Säsong två är längre och jag har kommit halvägs men finner mig själv önskandes att det aldrig ska ta slut. Jag behöver fler vakna timmar och mer tid i soffan.

I övrigt så börjar det dra ihop sig så pass mycket att jag kan skönja en nyans av allvar vid horisonten. Jag tittar på shemat och räknar ner samtidigt som jag måste kupa händerna för ögonen då jag i annat fall riskerar att bländas av ljuset i tunneln. Jag kommer på många sätt att sakna det liv jag levt efter gymnasiet, men på många fler sätt tänker jag uppskatta och ta tillvara på den period jag står i begrepp att kasta mig in i. Jag ska göra mitt yttersta för att det ska bli så bra som möjligt på alla plan, på det har ni mitt ord.

22.33, godnatt

Fotografen

Caroline fångar dramatiken vid Rönnskärsverket med sin kamera


Rönnskär

Och nu har vi hittat en etta, och vilken etta sen.


Lillesjuken

I dag är jag 4 år, jag är sjuk och jag vill bara äta glass.
Sen vill jag titta lite på
Julia också!



Rullstensgatan

Han har en röd bil där plasten sitter löst under grillen. Om man tittar på bakdörren så hittar man ett jack från en mindre lyckad drive-in och i baksätet ligger en röd yxa. Klockan 08.50 ringer det på min dörr och den röda bilen står på min uppfart. I detta nu är jag försenad och mannen med den röda yxan kommer otåligt att vanka av och an i min lägenhet tills dess att jag är redo. Detta medför att jag glömmer saker och ting, viktiga saker.
Vi sätter oss i den röda bilen och kör norrut över Erikslid, vidare genom statoil-norr rondellen och upp mot solbacken. Jag tittar på min vän och frågar var vi är påväg, han svarar att han inte vet och gör vid trafikljusen på toppen av solbacken en U-sväng för att vidare köra söderut, mot Umeå, dit vi egentligen är påväg.

Efter några mil sträcker jag på mig och gäspar, min vän föraren ber mig ta en tupplur men jag avfärdar förslaget och berättar att jag inte kan sova i bilar. Vi avverkar ytterligare några mil längs den ack så intetsägande vägen som ska ta oss till våra nya hem.

På förmiddagen rullar vi in på en dammig parkering i centrala Umeå, det är varmt och solen skiner utan skam på alla som för tillfället vistas utomhus, vi är inga undantag. Hungriga och trötta vandrar vi tvärgatorna ner tills vi hamnar på torget. Vi överväger våra måltidsmöjligheter och hamnar snart på Invito där vi beställer mat. Jag väljer en pasta och min vän föraren en kycklingfilé. Vi tar för oss av det rikligt fyllda salladsbordet och precis som vi sätter oss på uteserveringen kommer vår mat. Vi äter, det börjar regna en smula och det autmoatiska solskyddstaket fälls med en klinisk timing ut över våra huvuden och fångar upp de tunga dropparna. Vi är belåtna och har under lunchen lyckats få till ett möte med våra respektive kvartersvärdar, männen vars knotiga händer ska överlämna våra nycklar.

Vi sätter oss ånyo i den röda bilen och åker denna gång norrut, mot universitetet och mot mannen med nycklarna.
Det visar sig att det är samma man som håller båda våra nycklar, något som passar utmärkt, men det har börjat regna allt mer. klockan slår ett och vi var välkomna strax efter, därför sitter vi i bilen och fördriver några minuter innan vi joggar mot nyckelmannens kontor.

Jag får nyckeln, jag tar den och jag håller den. Jag håller den och vi sätter oss i bilen, vi åker och jag håller. Nyckeln glider som förväntat in i låset och upp åker dörren. Jag kliver in och möts av mitt studentrum, rummet där jag ska bli någon, på riktigt.



Utsikten är mysig, ja hela området faktiskt. Jag tycker väldigt mycket om mitt nya rum som känns frächt och trevligt. Jag är däremot väldigt spänd på de andra 7 jag delar korridor med. Ute i det kombinerade kök/vardagsrummet skvallrar filmer, kvarlämnad mat och planscher om vad det kan vara för typer vi har att göra med.
Vilka ni än är så är ni i alla fall inte i eran korridor sommartid, så mycket har jag förstått.

Mannen i den röda bilen har fått ett liknande rum fast spegelvänt. Det är även betydligt sämre möblerat än vad mitt är så vi hjälps åt att stuva om en aning. Jag sätter mit i hans säng men hamnar i stället på golvet, någon har monterat sängramen fel, mannen med yxan dömer, gör om och gör rätt.

Vi åker till Maxi och fyller kundvagnen med tandkräm, tvål, tvättmedel, hinkar, kuddar, handdukar, toalettborstar och en insexnyckel.
På väg tillbaks till våra rum, som ligger två stenkast i från varandra men i olika hus så tappar jag yxmannens toalettborste i jorden, det blir en konstig stämning, och vi vet båda vad det kommer att innebära att komma in i en ny korridor bärandes på en jordig toalettborste för första gången, tur att vi var ensamma.

Klockan senare kommer lilla Caroline och accepterar boendet, hon sätter upp gardiner och ler. Efter hennes ankomst avnjuter vi en flaska rött med tillhörande entrecotte på Harrys vid älven. Det är sol och vi trivs.

Kvällen avrundas uppe på rullstensgatans höjder med musik och några öl.
Vi sover en natt i våra nya rum och jag konstaterar vid uppvaknandet att jag måste ha en ny säng, av många anledningar.
Mannen med den röda bilen säger "GO" och vi åker hem, vi åker tillbaks till vårt riktiga hem och lördagen har bara börjat.

Umeå 2008, 2009, 2010, 2011 (nu kör vi)

Tomrumet efter Entourage

Jag har allt sedan Entourage tagit slut kännt en enorm saknad. Jag har inte kunnat titta på andra serier utan endast längtat efter mer, mer mer.

Entourage var en förälskelse, ungefär som OC när det kom, jo jag erkänner motvilligt att mitt liv till stor del gick ut på att nöta OC, jag och Fredde tillbringade mer tid i Newport än i Ursviken på den tiden.

Nu har jag fått en ny förälskelse, om än en liten sådan.
Serien i fråga heter Flight of the Conchords och är svår att sätta fingret på, jag försöker gång på gång förklara vad jag finner fångande men suddar snabbt ut det och inser att det får vara ogreppbart, det blir bäst så.

Dagens låt är  Band of horses - is there a ghost
Den för mig tillbaks till tunnlarna... till regnet.

Nya tider

Det är oerhört vad genuint glad man blir av ett väder så som dagens. På väg hem från jobbet cyklade jag förbi en kvinna som drack fil direkt ur paketet på trottoaren, jag log och tyckte att det var mysigt, det hade jag inte gjort en mulen dag. En mulen dag hade jag dömt henne som en komplett idiot. Det enda jag möjligtvis kan klaga på en dag som denna är alla män som envisas med att shoppa i bar överkropp. Man går aldrig in i bar överkropp på en affär, aldrig. Jag hade även en tjej med spets-BH för en vecka sedan, har det brunnit i skallen?

I natt vaknade jag till tonerna av Cornelis Vreeswijk´s verk "Turistens klagan". Det var lille Caroline som stämde upp och sjöng, klockan 02.00, sovandes. Hon är en spännande kreation.

I morgon hämtar jag ut nyckeln till min nya lägenhet i Umeå, hur ska det gå?
Eller, lägenhet och lägenhet, vem försöker jag lura? Studentrum heter det visst!

/P


hits