Inredning
Det är enformigt att gå på lägenhetsvisningar med henne då samma scenario alltid utspelas.
Vi anländer, vi tar av oss skorna, vi går in i hallen och tar ett varv i lägenheten, vi går in på toaletten och Caroline vänder sig mot mig, rycker mig i armen, rynkar på näsan och skakar på huvudet. Vi går ut från toaletten, vi tar på oss skorna, vi går ut ur lägenheten och vidare ut på gårdsplanen, vi håller händer och när vi kommit på ett säkert avstånd så skrattar vi och undrar hur folk kan tycka om ghetto-looken.
När vi kommer hem så sätter sig Caroline på en blogg som går ut på att skaparen tar bilder, tusentals, på sitt vita sterila hem och lägger ut dessa för att vinna beundrare. Caroline vältrar sig i det vita och beskriver målande hur hennes etta ska se ut. Jag inser snabbt att jag måste stå på mig, annars blir min eventuella, framtida villa ett vitt helvete.
The talanted Mr Ripley rullade på vår TV igår. Den var stundtals fantastisk men mestadels platt. Filmen dog när Jude Laws karaktär Dickie mötte sin obehaglige baneman i form av en glasögonprydd Matt Damon. Fram till Dickies död kunde man dock njuta av en fantastisk uppsättning klädesplagg bärandes av Mr Jude, bara det gör den sevärd, men bara det.
provocerande vackert
Provocerande vackert
Om dom bara visste
Ibland fuckar dom upp på norran och ovan hittar ni ett sådant exempel.
Lugn start på stadsfesten lirar dåligt ihop med en bild på dessa fyra.
Det är lite som att skriva att kärleken har kommit till stan nedanför en bild på ett invarderat Bagdad.
Det är lite som att skriva att det är sommar och visa en bild tagen i januari.
Det är lite som att skjuta någon och ångra sig, dumt. Att skjuta altså.
För alla vi som känner Krisse, Lotta, Maya och Johan vet ju mycket väl att enda orsaken till att de är tillsynes helt ensamma i sitt tält, är just att de lever för mycket djävul för att det ska funka för medmänsligheten.
The Per Lundgren way
När man cyklar så kan man om man vill försöka att cykla så sakta som möjligt utan att det på något vis blir vingligt.
Det gäller att hitta en mycket fin balans mellan långsamt och stabilt och när man hittar just denna magiska gräns så uppnår man efter 10-15 minuter ett väldigt behagligt tillstånd. Denna metod kallas "The Per Lundgren Method" och kan även tillämpas på många andra vardagliga saker. Mina favoriter är cykel och gång, när man går obehagligt sakta (måste göras utan att någon ser en, annars blir man stämplad som idiot, och det är ett öde värre än döden) och härdar ut med denna strosarfart i ungefär 10 minuter så hamnar man i "the zone". Väl i "the zone" så är man oerhört perspektivtänkande och klurar ut mycket viktigt med sitt liv. Jag rekomenderar att ni inte utövar "The Per Lundgren method" mer än ett par gånger i månaden, då riskerar allt nämligen att tappa sin effekt. Hemligheten ligger i att inte låta sig hamna i "the zone" allt för ofta och på så sätt få ett lågt levnadstempo. Du ska helt enkelt leva hårt och snabbt men då du behöver det så använder du min metod.
/Dr P. Lundgren
The city of angels
Caroline satt med kameran i knäet och jag körde.
Hon ville ta bilder på lastbilar i backspegeln och tvingade mig att köra om så många som möjligt.
Piteå hade inte begåvats med ett vackrare väder än Skellefteå, däremot var butikspersonalen manipulativt trevlig, så jag köpte och dom log, berusad av deras vänliga ord frasade jag med mitt VISA, dagen i ända.
När vi skulle hem så hittade jag inte riktigt ut ur Piteå på första försöket och bävade för hur Los Angeles skulle bli, still bäving kan jag säga.
I höjd med Hortlax berättade jag historien om 42miljonersmannen för Caroline, visst har ni hört historien om honom? Det bor nämligen en man, till hälften björn, i Hortlax. Han bor där med sina barn i ett stort hus och på banken har han 42 miljoner. Denne man huserade tidigare i världens just då mest fruktade gäng, Legion of doom.
I dag gör han ingenting tror jag, Mikael heter han, har ni hört om honom?
På midsommarafton befann vi oss i Skråmträsk, där befann sig även ett gäng systemkameror som fångade mitt intresse. Jag har aldrig varit fotointresserad eller gått i köpestankar gällandes en systemkamera men efter att mina öron spolats rena av ljudet från en slutare tillhörandes just en systemare, så är jag frälst.
Jag vill sitta i ett rum och klicka hela dagarna, skön känsla. Men är det tillräckligt för att köpa en?
Det är ju som bekant en ganska dyr artifakt. Vi får hoppas att jag blir fotointresserad, eller att jag tvingar mig att bli det, för det vore ju en dum impulsgrej att slänga pengar på en systemare annars. Samtidigt vill jag dokumentera, jag känner ett behov av att göra det, särskilt när drömresan står för dörren. City of earthquakes, City of angels och Sin city.
Midsommartomten
Vi har ett stort träd rakt utanför fönstret, jag kan inte bestämma mig för vilken sorts träd det är, jag är ingen friluftsmänniska men jag tycker om det här trädet och jag tycker speciellt om när det blåser i alla löven, då tror jag att trädet lever, det tror jag inte annars, men innerst inne vet jag ju att det alltid gör det.
Nedanför trädet ligger en kiosk där det jobbar en man som alltid just jobbar och idag är inget undantag. När jag öppnar min balkongdörr kan jag ibland höra honom skälla på sin fru, flickvän eller vad nu flickan kan vara i förhållande till honom. Jag tycker lite synd om henne då hon måste klippa gräset, men jag påminner mig genast om att gräsklippning är mysigt, eller att det i alla fall luktar gott, i alla fall för mig där uppe på balkongen tittandes på henne när hon arbetar, det gillar jag, att titta på arbetande människor.
Klockan närmar sig tre men sen tittar jag igen och ser att den närmar sig halv fyra, jag har fortfarande inte gjort sallad som jag lovat, och inte har jag tänkt göra det väldigt snart heller, nä för jag har tänkt vänta in i det sista, för när kniven ligger mot strupen så hackar man även den bästa salladen, det är vida känt och idag gäller den regeln, i dag och alla dagar.
Klockan fem så svänger vi vänster vid en skylt och sedan vänster igen, vi kör förbi det fina huset och stannar vid det fula, där väntar 20-50 antagligen småfulla midsommarfirande personer på vår ankomst, eller så har dom glömt.
På julafton väntar man på tomten, på nyårsafton på tolvslaget men på midsommarafton som jag håller väldigt högt, nä då väntar man inte på något utan man kan njuta hela tiden.
SÅ GLAD MIDSOMMAR PÅ ER
Summergames, första utmaningen
"Dunken": En målvakt, en straffskytt. Skottet avslossas från 15 meter på ett sjumanna mål och flest mål vinner.
Redan när vi anlände till idrottsanläggningen så insåg jag att jag stod inför en tuff uppgift. Richard bar ett par futuristiskt utformade fotbollsskor och Emil lika så. Själv bar jag mina utslitna inomhusgymaskor, men som jag bar dom.
Jag insåg snabbt att det gällde att sätta sig i respekt och vid första uppvärmningsskottet drog jag således på för kung och fosterland. Jag sprang fort, böjde ner överkroppen och tog i så att det ilade i bakhuvudet.
Foten mötte bollen och fram till exakt det ögonblicket så hade jag en chans, ett hopp, en tro.
Foten smärtade och som om inte det vore nog så rullade bollen retsamt i maklig takt ungefär sex meter utanför tänkt träffyta. Dom andra grabbarna höll på med sitt och la ingen fokus vid mitt misslyckande men jag såg tydligt att det var lättnad och glädje hos mina motståndare.
Tävlingen drar igång och jag upptäcker två fram tills nu dolda sidor hos mig själv.
1. Jag kan inte skjuta
2. Jag kan inte rädda
Det hela utvecklas till en kamp mellan mina två antagonister. Men om sanningen ska fram så var det kanske inte en "battle of the stars" som utspelade sig mellan de två målen på Tjärns knappast officiella idrottsplats, ett epitet som även det känns lite väl tilltaget. Jag vill gotta mig i fel och brister hos mina motståndare men hittar mig själv i ett glashus och avstår.
Således, sorg mina kära fans...
2pts, segrare, Richard
1pts, tvåa, Emil
0pts, jumbo, Per
Aktuell ställning:
1. Richard (2)
2. Emil (1)
3. Per (0)
Allvarligt?
På expressen uttalar sig en psykolog i konsten att bearbeta fotbollsförlusten.
Finns det på riktigt människor som behöver psykologhjälp för att bearbeta en EM-gruppspelsförlust?
Finns det någon var psyke är så oerhört skört, så oerhört fragilt att det efter en förlust rasar samman?
Finns det någon om måste omhändertas, spärras in och medicineras?
I så fall så kanske du borde sluta titta på TV överhuvudtaget och kanske plocka kottar eller något annat spännande.
Tvillingchocken
"Dessa uttalanden gör mig väldigt förvånad eftersom vi under kvällen igår fick tipsa om hur många många poäng respektive skulle få på varje gren. Då fick vi fram detta slutresultat!!
Jag = 27 p
Per = 23 p
Emil= 17 p
Alltså är JAG tippad som favorit för totalsegern i deras ögon!
Denna information gör att deras "uttalanden" blir direkt pinsamma!
Var är ryggraden grabbar?"
Olearys Summer Games skapare och ledare såväl andligt som kroppsligt samt chef, Per Lundgren, altså jag, mötte tidigt i morse upp med de andra deltagarna (läs: Emil) som sig bör vi den här typen av krissituationer. En rödgråten Emil berättade om lögnerna, sveken och de otillåtna preparat som Richard sågs förtära tidigare i vår. Det står följdaktligen klart att det är en mycket okontroversiell man vi har att göra med.
Uppgifter gör även gällande att Richards tvillingbror Daniel Breitholtz ska agera body double åt Richard då denne blir utmattad.
Olearys Summer Games
Deltagare:
Namn: Richard Lindström
Ålder: 23
Sysselsättning: Planering
Favoritgren: Fotbollsstraffar och Drickartävling
Richard om Per: "En lång å smart taktiker, som dock inte kommer skapa många fans. En Daniel Andersson kanske?"
Richard om Emil: "En ganska smutsig spelare som tar till alla knep han kan. En blek kopia av Håkan Mild kanske?"
Richard om sina vinstchanser:"När man ser på motståndet vore det ett stort tjänstefel och säga nånting annat än det blir en solklar seger...."
Namn: Per Lundgren
Ålder: 22
Sysselsättning: Väntande
Favoritgren: Frisbeegolf
Per om Richard: "Ostrukturerad turgubbe, utgör inget realistiskt hot."
Per om Emil: "Viljestark men talanglös, stor fara i minigolf"
Per om sina vinstchanser: "En bra dag vinner jag samtliga grenar, oroar mig mest för att jag inte har någor fotbollsskor och tyvärr heller inget skott då hela två av de viktigare tävlingarna innefattar fotbollar. Bör stå som segrare om inget oförutsett händer. "
Namn: Emil Marklund
Ålder: 22
Sysselsättning: Studerande
Favoritgren: Minigolf
Emil om Richard: "Den aktören i gänget som kommer att påverkas mest av inledningen i var gren, kan vinna hela skiten om han har några bra dagar men jag tror att han också kan sänka sig själv. Richard blir farlig i ölhävartävlingen och freesbeegolfen tror jag men ingen är ohotad i någon gren. Trots tippad som favorit så skulle jag säga att det är en favorit i fara"
Emil om Per: "Känns bra att två av den långe mannens trumfkort och säkra tvåpoängare = Gocart och Basket (21) blev bortröstade. Perulf kan dock fortfarande överraska och kan knipa totalsegern"
Emil om sina vinstchanser: "Jag skulle säga att mina vinstchanser ligger på ungefär 39 %, Per har nog runt 35 % chans att vinna och Richard resterande 26 %... Det kommer att vara tillfälligheter som avgör denna historia men jag tror Richard är ett lite svagare kort då han är lättpsykad och får det jobbigt om det börjar blåsa motvind. Men som sagt svårt att säga när detta är första året för Olearys games."
Grenar (Stora)
Frisbeegolf
Fotbollsgolf
Minigolf
Fotbollsstraffar (dunken)
Poker
Tennis
Grenar (Små)
Triss-lott
Drick-hävning
Bordshockey
Biljard
Poängsättning
Stora grenar: 2p, 1p, 0p
Små grenar: 1p 0p, 0p
Maxpoäng: 16 poäng
Pris
•· Middag på Olles med två stark. Den som kommer sist betalar båda ölen, tvåan och trean delar på segrarens middag.
•· En vandringspokal som förlorarna fixar.
Start
Turneringen startar preliminärt vecka 25
Övrigt
Man är tvungen att vara med i minst ett sidobett per gren. Värde 20 kronor
Exempel: Per säger att Emil aldrig klarar av att göra mål på en heltänd Richard, Emil säger att han visst kommer att göra mål, the bet is on, Emil skjuter och träffar granen snett till höger om målet, Per vinner 20kr och sidobetten för grenen är gjord.
Stay tuned for more action!
Em i all ära...
Det är EM och det är en oerhörd hype, nästan som om det vore första gången som det händer något i vårt lilla land, men visst är det kul?
I kväll och något i skuggan av EM kommer tre män att på hemlig ort träffas och ta beslut. Dessa tre män har en uppgift, att annordna den perfekta tävlingen.
Min blogg kommer givetvis att vara där då det kritas i gruset, den kommer att rapportera vilka grenar det blir, vilka de tävlande är och hur allt kommer att gå till.
Det kommer att hållas intervjuer med såväl tävlingsledning som åskådare så väntar er ytterligare en hype, för tillfället namnlös, men icke destomindre en hype.
Coldplay har släppt en ny skiva, den heter Viva la vida (or death and all his friends) och är mig en oerhörd besvikelse än så länge. Jag gungar när jag hör LOST, jag suckar irriterat åt allt annat. Det är svårt att överträffa sin senaste skiva och särskilt när den heter X and Y och särskilt när man är dum i huvudet som verkar vara fallet för var och en av idioterna i Coldplay som släpper den här skiten.
Sveriges argaste bloggare heter Caroline och henne hittar ni HÄR
Kjelle B
Jag låter ofta TVn stå på, mest som en trevlig kuliss.
På rumsbordet ligger en P1a, två stycken Vaios och vid var och en av datorerna står en tom skål.
Skålarna innehöll fram till alldeles nyligen yoghurt och frusna bär.
Det hela skulle kunna vara helt perfekt och alldeles magnifikt trevligt om det inte var för John-John.
John-John är huvudpersonen i Vinterviken och utgör en oerhört tragisk del av min dag.
I samma stund som jag irriterar mig som mest så kliver Kjelle Bergkvist ut ur en väderbiten minibuss och spöar skiten ur John-John. Sittandes gränsle över den häpne och blodiga pojken, rensandes dennes fickor så säger han "Försök att se lite glad ut grabben, det här är väl roligt?"
Om jag fick bli en annan person för en dag så hade jag tveklöst blivit Kjelle. Jag hade gått runt på stan och på måfå ryckt tag i människor som jag sedan skulle skälla ut efter noter. Jag skulle spotta inomhus, jag skulle svära, jag skulle stjäla och ingen skulle tillrättavisa mig. Jag skulle gå före i köer och jag skulle äta med händerna ur nångon lunchbuffé.
Kjelle Bergkvist är tuff skit, mycket tuff skit.
Blodsmak
Klara färdiga gå och vi sprang i väg längs med cykelvägen ut ur bonstan iväg mot lejonströmsbron. Sida vid sida satte vi upp ett något för högt tempo vilket vi båda var väldigt medvetna om. Över Lejonströmsbron gick det fort och människor liksom banade väg för vad de antagligen trodde var två inbrottstjuvar tagna med händerna i syltburken.
Grusvägen längs med älven på andra sidan blev en plåga. Emil tog ut stegen och jag tvingades inse att tempot var mig övermäktigt då jag inte lyckades att få in och ut luften ur mina lungor tillräckligt snabbt. Jag slog av en aning och släppte tio meter, samtidigt insåg Emil att även han var tvungen att dra ner lite. Avståndet växte och krympte om vartannat och över målsnöret var jag tretton sekunder efter flinet.
En annan dag, en annan dag...
Springa
Det är jag mot "blixten från Tjärn" Emil Marklund.
Än så länge så har jag inte riktigt nått ända fram, men i dag har jag föravsikt att ändra på det.
Emil är en sjujävla löpare och jag kan hur jag än vrider och vänder på det inte förstå hur han kan vara så duktig. Jag menar, han är inte fjäderlätt, han har inget riktigt löpsteg och han varken tränar eller äter som en idrottsman.
I dag fick jag veta hur det ligger till, äntligen.
Tydligen så kommer löparförmågan från uppväxten i det lilla lilla samhället Tjärn söder om Skellefteå.
Han växte upp på en bondgård och vännerna (läs släktingarna) var några år äldre och berhärskade däreigenom att framföra en cykel. Lille Emil kunde cykla om han fick använda stödhjul, men de oförlåtande vägarna i Tjärn tillåter inga stödhjul och lille Emil fick således springa vid sidan av sina vänner då de färdades mellan de små små bondgårdarna i det lilla lilla samhället.
Nu kör vi!!!