I den rödaste av kanoter
Det var onsdag och utanför fönstret sken solen över Skellefteå. I sin lånade Volvo var han på väg för att hämta sin goda vän för ännu ett äventyr. De båda brukade aktivera sig, det kom oftast att handla om någon form av motion men även ibland en stillsam film. I dag hade de planerat att paddla kanot längs med Klintforsån.
Han hade efter några försök fått tag på sin morbror, en man i äldre medelåldern som trots detta faktum inte verkade vara en dag över fyrtio, och morbrodern hade i sin tur frigjort kanoten och talat om var de båda paddlarna låg gömda.
Han funderade över hur dagen skulle bli och såg fram emot att träffa sin gode vän där han åkte över lejonströmsbron i den mattröda Volvon som tillhörde hans farmor. Som alltid när det gällde att hämta upp sin gode vän så ringde han en snålsignal på mobiltelefonen, en slags underförstådd överenskommelse när det var dags för vännen att gå ut till vägen där upphämtningen i regel skedde. I dag precis som alla andra dagar stod han där och väntade när han kom rullande och med ett gnissel öppnades passagerardörren.
Det växlades artighetsfraser och snart var de på väg mot Varuträsk, den medelålders mannen och kanotäventyret.

Den låg där morbrodern lovat och trots att han alltid tänkte på den som grön så var den som han innerst inne visste röd, något som alltid kändes lika fel. Med hjälp av sin vän släpade han ut kanoten från dess gömställe och lät den för första gången detta år känna vattnets yta mot sin undersida.
Han placerade sin vän i den krävande bakre positionen i kanoten, en taktisk detalj som han kom att tänka tillbaks på och hylla gång efter annan under färden då det visade sig att vännen var en fantastisk navigatör och motor.
Utan myggmedel men med varsin baguette och festis var så resan igång och de första kraftfulla paddeltagen ekade ut över den sjö som plikttroget svalde Klintforsåns vatten på somrarna.
Han kände kraften från sin väns rejäla arbetsinsats där bak och ville inte vara sämre själv utan satte upp ett godkänt tempo trots att axlarna värkte efter ett gympass tidigare samma dag, även det med sin kamrat.
Den första sträckan var bara transport, den skulle ta dem från stugan till mynningen av ån där den trevliga delen av stråket började. Tio minuter senare befann dig sig så rakt framför den hals som kom att kallas klintforsån, poesi för kanotister.

Björkarna låg böjda över den mellan 7 och 20 meter tjocka slingrande ån som med sina serpentinsvängar kom att föra hans tankar tillbaks till en grå geografilektion i högstadiet. Han hade alltid tyckt om skolan och stod på senare år under en pågående utbildning som skulle göra honom till lärare. Han skulle bli en bra lärare och han skulle fan i mig berätta för varenda unge hur serpentinsvängar såg ut om han så var tvungen att paddla klintfors med varenda en.
Kamraten hade gått i samma klass på gymnasiet och i viss mån delat många av hans egna värderingar. De hade alltid utgjort ett fint sällskap tyckte han och visste samtidigt att vännen kände på samma sätt. Det blev alltid en flernyancerad diskussion när de båda kom att träffas, någon slags komplettering hade han en gång uttryckt sig då han fick i uppgift att beskriva vänskapen de båda emellan.
Nu satt de här i samma kanot och kom åter igen att dra åt samma håll mot det långsamt flytande vattnet.
Den första biten av ån forcerades enkelt och det första riktiga hindret, en av bävrar fälld stock kom att passeras med vana rörelser även om första försöket lämnat en del till övers att önska.

Efterhand som färden fortlöpte kom de båda vännerna att stöta på allt mer komplexa problem, de flesta orsakade av bävrar. Någonstans mellan problem nummer ett och det riktigt stora problem nummer två fick de för sig att språket för dagen fick bli engelska. Under resterande kanotfärd utväxlades alla konversationer således endast på engelska, med vissa undantag vilka vi senare kommer att raljera i.
Problem nummer två var som tidigare nämnt ett stort sådant. Ån gjorde en tvär höger och hela svängytan var fylld av trädstammar. Det fanns en liten lucka alldeles till vänster i ån, tätt intill den gröna gräsväggen som löpte längs med båda sidor. Vännen belyste omöjligheten i att ta sig igenom denna lucka men av detta tog han ingen notis utan bestämde helt sonika att den lilla luckan skulle forceras, ett beslut som främst kom att drabba vännen som redan från början på broklig engelska försökt argumentera för ett annat sätt att ta sig förbi hindret. Detta utan framgång.

Misslyckandet kom dock ej att bli modfällande och kamraterna dockade farkosten längs med den besvärliga högerkanten i ett försök att leta en väg genom den från ån sett täta vegetationen.
Han gick först i land och drog med sina nystarka armar upp kanoten och vännen på strandkanten.
Strandkant var måhända ett starkt ord för en så liten plätt till land men vi låter det bero.
Efter en stunds funderande kom vännen med förslaget att de kunde prova paddla över till andra sidan och bestiga den brantare men luftigare slänten i ett försök att övervinna bekymmret.
Sagt och gjort, efter en stunds släpande satt de åter tryggt i kanoten med problemen i ryggen och större platser i sikte.
De kom att samtala en stund då ån tillät det, men mycket snart skulle de lära sig att vad ån inte tillät fick ej heller göras.
Vattnet forsade allt starkare i takt med att vattendraget krymte och vid slutet av den för honom kända delen av slingan, as far as he had ever gone, kom slutligen problem nummer tre.
Problemet var en skrikande fors under vilken ett parti större stenar låg. Till en början tycktes det omöjligt men efter lite kraftpaddling befann de sig snart längs med högerflanken där vattnet var något lugnare.
Forsen var inte att tänka på men kanske kunde de bära kanoten över den smala strandkanten.

Planen gick i lås och kanoten låg på andra sidan forsen, nära nära men ändå så långt i från tänkte han när han utan vidare satte sig längst fram i kanoten. Vännen stod fortfarande på fast mark då han såg farkosten sakta men obönhörligt sugas ut i de strömmande vattenmassorna. Först kom förvirringen sedan paniken och i detta läge gick det inte längre att vidhålla den engelska inramningen utan nu var han tvungen att med bristande röst ropa på hjälp, ropa för sitt liv.
Vännen gjorde vad han kunde för att hålla fast kanoten och efter några kvalfyllda sekunder hörde han en röst som sa
"kliv i land, jag orkar inte dra in dig, du måste klättra i land"
Någonstans här kunde han inte längre agera rationalistiskt men på något sätt vaknade han upp ur panikkoman med torr och ytterst levande kropp. Ansiktet skvallrade dock om det trauma som just hade utspelat sig.

'
Vännen fann att det bästa nog trots allt var att ta en liten paus. I dessa lägen kunde man verkligen lita på den gamle vapendragaren som banade väg in på en åker och bredde ut en filt för dem båda att sitta på. Bland de höga grässtråna åt de sedan varsin baguette och drack varsin festis. Han berättade om incidenten och beskrev utförligt hur livet upprepade gånger passerat i revy. För så kan det vara ibland i hjärtat av Klintforsån när två lite lätt förståndshandikappade killar ska paddla kanot.

Summer of 08
Både det längsta och bästa blogginlägget jag läst, tack för det !!
Vackert Per.
Peter Ingestad, poet:
http://kraxpelax.blogspot.com/