Rullstensgatan
Han har en röd bil där plasten sitter löst under grillen. Om man tittar på bakdörren så hittar man ett jack från en mindre lyckad drive-in och i baksätet ligger en röd yxa. Klockan 08.50 ringer det på min dörr och den röda bilen står på min uppfart. I detta nu är jag försenad och mannen med den röda yxan kommer otåligt att vanka av och an i min lägenhet tills dess att jag är redo. Detta medför att jag glömmer saker och ting, viktiga saker.
Vi sätter oss i den röda bilen och kör norrut över Erikslid, vidare genom statoil-norr rondellen och upp mot solbacken. Jag tittar på min vän och frågar var vi är påväg, han svarar att han inte vet och gör vid trafikljusen på toppen av solbacken en U-sväng för att vidare köra söderut, mot Umeå, dit vi egentligen är påväg.
Efter några mil sträcker jag på mig och gäspar, min vän föraren ber mig ta en tupplur men jag avfärdar förslaget och berättar att jag inte kan sova i bilar. Vi avverkar ytterligare några mil längs den ack så intetsägande vägen som ska ta oss till våra nya hem.
På förmiddagen rullar vi in på en dammig parkering i centrala Umeå, det är varmt och solen skiner utan skam på alla som för tillfället vistas utomhus, vi är inga undantag. Hungriga och trötta vandrar vi tvärgatorna ner tills vi hamnar på torget. Vi överväger våra måltidsmöjligheter och hamnar snart på Invito där vi beställer mat. Jag väljer en pasta och min vän föraren en kycklingfilé. Vi tar för oss av det rikligt fyllda salladsbordet och precis som vi sätter oss på uteserveringen kommer vår mat. Vi äter, det börjar regna en smula och det autmoatiska solskyddstaket fälls med en klinisk timing ut över våra huvuden och fångar upp de tunga dropparna. Vi är belåtna och har under lunchen lyckats få till ett möte med våra respektive kvartersvärdar, männen vars knotiga händer ska överlämna våra nycklar.
Vi sätter oss ånyo i den röda bilen och åker denna gång norrut, mot universitetet och mot mannen med nycklarna.
Det visar sig att det är samma man som håller båda våra nycklar, något som passar utmärkt, men det har börjat regna allt mer. klockan slår ett och vi var välkomna strax efter, därför sitter vi i bilen och fördriver några minuter innan vi joggar mot nyckelmannens kontor.
Jag får nyckeln, jag tar den och jag håller den. Jag håller den och vi sätter oss i bilen, vi åker och jag håller. Nyckeln glider som förväntat in i låset och upp åker dörren. Jag kliver in och möts av mitt studentrum, rummet där jag ska bli någon, på riktigt.
Utsikten är mysig, ja hela området faktiskt. Jag tycker väldigt mycket om mitt nya rum som känns frächt och trevligt. Jag är däremot väldigt spänd på de andra 7 jag delar korridor med. Ute i det kombinerade kök/vardagsrummet skvallrar filmer, kvarlämnad mat och planscher om vad det kan vara för typer vi har att göra med.
Vilka ni än är så är ni i alla fall inte i eran korridor sommartid, så mycket har jag förstått.
Mannen i den röda bilen har fått ett liknande rum fast spegelvänt. Det är även betydligt sämre möblerat än vad mitt är så vi hjälps åt att stuva om en aning. Jag sätter mit i hans säng men hamnar i stället på golvet, någon har monterat sängramen fel, mannen med yxan dömer, gör om och gör rätt.
Vi åker till Maxi och fyller kundvagnen med tandkräm, tvål, tvättmedel, hinkar, kuddar, handdukar, toalettborstar och en insexnyckel.
På väg tillbaks till våra rum, som ligger två stenkast i från varandra men i olika hus så tappar jag yxmannens toalettborste i jorden, det blir en konstig stämning, och vi vet båda vad det kommer att innebära att komma in i en ny korridor bärandes på en jordig toalettborste för första gången, tur att vi var ensamma.
Klockan senare kommer lilla Caroline och accepterar boendet, hon sätter upp gardiner och ler. Efter hennes ankomst avnjuter vi en flaska rött med tillhörande entrecotte på Harrys vid älven. Det är sol och vi trivs.
Kvällen avrundas uppe på rullstensgatans höjder med musik och några öl.
Vi sover en natt i våra nya rum och jag konstaterar vid uppvaknandet att jag måste ha en ny säng, av många anledningar.
Mannen med den röda bilen säger "GO" och vi åker hem, vi åker tillbaks till vårt riktiga hem och lördagen har bara börjat.
Umeå 2008, 2009, 2010, 2011 (nu kör vi)
Vi sätter oss i den röda bilen och kör norrut över Erikslid, vidare genom statoil-norr rondellen och upp mot solbacken. Jag tittar på min vän och frågar var vi är påväg, han svarar att han inte vet och gör vid trafikljusen på toppen av solbacken en U-sväng för att vidare köra söderut, mot Umeå, dit vi egentligen är påväg.
Efter några mil sträcker jag på mig och gäspar, min vän föraren ber mig ta en tupplur men jag avfärdar förslaget och berättar att jag inte kan sova i bilar. Vi avverkar ytterligare några mil längs den ack så intetsägande vägen som ska ta oss till våra nya hem.
På förmiddagen rullar vi in på en dammig parkering i centrala Umeå, det är varmt och solen skiner utan skam på alla som för tillfället vistas utomhus, vi är inga undantag. Hungriga och trötta vandrar vi tvärgatorna ner tills vi hamnar på torget. Vi överväger våra måltidsmöjligheter och hamnar snart på Invito där vi beställer mat. Jag väljer en pasta och min vän föraren en kycklingfilé. Vi tar för oss av det rikligt fyllda salladsbordet och precis som vi sätter oss på uteserveringen kommer vår mat. Vi äter, det börjar regna en smula och det autmoatiska solskyddstaket fälls med en klinisk timing ut över våra huvuden och fångar upp de tunga dropparna. Vi är belåtna och har under lunchen lyckats få till ett möte med våra respektive kvartersvärdar, männen vars knotiga händer ska överlämna våra nycklar.
Vi sätter oss ånyo i den röda bilen och åker denna gång norrut, mot universitetet och mot mannen med nycklarna.
Det visar sig att det är samma man som håller båda våra nycklar, något som passar utmärkt, men det har börjat regna allt mer. klockan slår ett och vi var välkomna strax efter, därför sitter vi i bilen och fördriver några minuter innan vi joggar mot nyckelmannens kontor.
Jag får nyckeln, jag tar den och jag håller den. Jag håller den och vi sätter oss i bilen, vi åker och jag håller. Nyckeln glider som förväntat in i låset och upp åker dörren. Jag kliver in och möts av mitt studentrum, rummet där jag ska bli någon, på riktigt.
Utsikten är mysig, ja hela området faktiskt. Jag tycker väldigt mycket om mitt nya rum som känns frächt och trevligt. Jag är däremot väldigt spänd på de andra 7 jag delar korridor med. Ute i det kombinerade kök/vardagsrummet skvallrar filmer, kvarlämnad mat och planscher om vad det kan vara för typer vi har att göra med.
Vilka ni än är så är ni i alla fall inte i eran korridor sommartid, så mycket har jag förstått.
Mannen i den röda bilen har fått ett liknande rum fast spegelvänt. Det är även betydligt sämre möblerat än vad mitt är så vi hjälps åt att stuva om en aning. Jag sätter mit i hans säng men hamnar i stället på golvet, någon har monterat sängramen fel, mannen med yxan dömer, gör om och gör rätt.
Vi åker till Maxi och fyller kundvagnen med tandkräm, tvål, tvättmedel, hinkar, kuddar, handdukar, toalettborstar och en insexnyckel.
På väg tillbaks till våra rum, som ligger två stenkast i från varandra men i olika hus så tappar jag yxmannens toalettborste i jorden, det blir en konstig stämning, och vi vet båda vad det kommer att innebära att komma in i en ny korridor bärandes på en jordig toalettborste för första gången, tur att vi var ensamma.
Klockan senare kommer lilla Caroline och accepterar boendet, hon sätter upp gardiner och ler. Efter hennes ankomst avnjuter vi en flaska rött med tillhörande entrecotte på Harrys vid älven. Det är sol och vi trivs.
Kvällen avrundas uppe på rullstensgatans höjder med musik och några öl.
Vi sover en natt i våra nya rum och jag konstaterar vid uppvaknandet att jag måste ha en ny säng, av många anledningar.
Mannen med den röda bilen säger "GO" och vi åker hem, vi åker tillbaks till vårt riktiga hem och lördagen har bara börjat.
Umeå 2008, 2009, 2010, 2011 (nu kör vi)
Kommentarer:
Trackback