Lundgren

Jag har ett tips till polisen!
D B Cooper heter igentligen Wesmorland och dog i ett flyktförsök från Fox River.
De 200 000 var betydligt mer än 200 000 och sist jag såg dem så var det i händerna... förlåt, handen på pedofilmördaren T-bag.
Om jag tänker efter så kanske bröderna Scofield har pengarna, jag kan inte riktigt minnas. Men det finns en ganska bra dokumentation av dessa händelser, den kallas Prisonbreak.

Det finns en väldigt duktig expert när det gäller kost, hälsa och friskvård i Sverige.
Han heter Fredrik Paulún och han gör grova pengar på att lära svenskar att äta rätt.
Jag sitter och tittar på en väldigt lång och intressant föreläsning just nu och samlar viktig information.
Jag får lära mig att färgrik kost innehåller antoixidanter och att dessa är vad man vill ha.
Jag får lära mig att frysta grönsaker som plockats när de varit som mognast är bättre än de som fått mogna i bananbåten.
Jag får lära mig att vilt kött är bättre än uppfött, detta på grund av att det vilda djuret oftast ätit en mer varierad och på så sätt ultimat kost, något som leder till att jag i min tur förvervar dessa nyttiga ämnen.
Jag inser snart att allting handlar om att äta ultimat, jag förstår samtidigt att jag måste hitta Fredrik.
Jag måste hitta Fredrik Paulún och jag måste äta upp honom, levande.

Det ligger chips längs med väggarna, små gula chips.
Någon har spridit ut mynt på golvet i hallen och bordet i vardagsrummet är belamrat med gårdagens synder.
I köket trängs glasen med väggarna och man behöver inte jobba på CSI direkt för att hitta fingeravtryck.
När jag går över golvet så klibbar fötterna fast på kladdiga ytor och jag får kryssa fram mellan godispapperet och dessa mynt, ständigt dessa mynt som jag inte förmår mig att plocka upp.

Det var med andra ord en trevlig fest i går, tack för det alla inblandade.

Jag låter mig imponeras av Googlemaps och tittar på mina gamla kvarter i Sydney.
Det är skrämmande hur nära man kan gå. I bildexemplet nedan har jag zoomat in på Bondi Beach, man kan tillockmed se vilka handdukar folk har!

Jag brukar även zooma nära sen följa gator upp och ner för att se var man åt, bodde, träffade folk, gick på Bio. Det väcker fantastiska minnen... Skönt att man kan resa med google maps i framtiden.

Msn 18.37

Per säger:

Det är ljust ute väldigt länge nuförtiden

Ajax säger:

inte lika ljust som i solen.

Ajax säger:

emma har hittat ett sätt för dig att beställa från mamma mia utan att överhuvudtaget behöva säga ett ord.

Per säger:

tell me

Ajax säger: www.pizzaonline.se

Tack emma

Jag sover inte så himla bra när jag är förkyld. Caroline sover alltid bra, himmelskt himla bra.
I natt så roade jag mig med att titta på min projecerade tid som lyser lite futuristiskt i taket.
Jag tittade på 00:0 och tänkte att jag inte fick titta förrän klockan slagit 00:7, och om jag lyckades så skulle jag bli James Bond (ja ni vet, när man är ensam blir man fyra år).
Jag tittade på 00:6 och blev således snuvad på belöningen.

Någon timme senare så harklar jag  vackert, vackert för att vara en harkling.
Jag hör sekunden senare ett prassel och mitt perifera seende uppfattar att min flickvän halvsittande iaktar mig, mitt sjätte sinne känner att hon är arg. Jag vänder mig sväljande om och möts av den där minen, ni vet, "du har dränkt en kull norska skogskattungar". Jag hade helt klart gjort något VIDRIGT.
"DU SPOTTADE MIG I ANSIKTET!"
"va?"
"DU SPOTTADE MIG I ANSIKTET!"
Förbluffad över anklagelsen så värjer jag mig med det sylvassa argumentet
"Näe det gjorde jag inte"
Hon torkar teatraliskt bort ingenting från till synes slumpmässigt utvalda platser i ansiktet varpå hon väldigt hårt och definitivt vänder sig bort för att slippa se sin kattmördarspottkille.
Jag känner mig lite arg men påminner mig snabbt att Sovoline inte ens är släkt med Caroline.

Ingen har väl missat bilden i Aftonbladet på de pilbågskrigande kenyanerna?
I det reportaget som jag läste så förlorade jag mig i en bild där ett 50-tal hukande stamkrigare sitter och siktar med varsin hemmagjorda pilbåge. Längre ner på sidan finns en bild på en ung man med en primitiv träpil mitt i ansiktet.

Jag tänkte att det måste till mycket hat för att skjuta pilbåge på andra människor. Det är just det där med pilbåge som jag har hakat upp mig på, det är ju inte direkt så att man dör av en eller två pilar. Man måste skjuta sitt offer med några pilar, sen måste man avancera till offrets kropp och avsluta jobbet med några pilar till, gärna i huvudet. Jag tänker på ljudet, det är helt tyst, det viner till lite av pilen och det smaskar när huden penetreras.
Jag tänker på scener ur Bravehart och slutscenen i 300. Jag skakar på huvudet men plötsligt slår det mig...
Det är ju inte så hippt att döda varandra med skjutvapen heller!
Det känns på något sätt modernare, renare, mer förväntat, men knappast mindre hemskt för det.  
Det finns väl ingen som reagerar på några grabbar med Ak4a i tidningen längre?

Jag tar mina tankar ett steg längre och tänker att jag inte vill sitta på den där kullen i alla fall.
Jag tänker att jag hellre springer omkring i Beirut och blir beskjuten av smutsiga kulsprutor.
Jag är på något vis inte rädd för kulor, varenda filmförebild jag någonsin sett har ju blivit skjuten och 50-cent har blivit skjuten snett under tio gånger, och han ser ju alltid så glad ut.

Det är de där långsamma pilarna som jag fruktar allra mest.
Jag vill inte ligga på backen med en pil utstickandes ur magen, jag vill inte bryta av den på mitten, jag vill inte heller slita ut den och fortsätta striden, nej, jag vill bli skjuten och sen vill jag acceptera nederlaget.
OM MAN NU MÅSTE BLI BESKJUTEN PÅ NÅGOT SÄTT DET VILL SÄGA.

Pilbågar har för mig alltid varit indianromantik.
Desto läskigare blir det när man förstår att de inte bara används i filmens värld.

Vi har lärt känna varandra över telefonen jag och Pizzagubbarna på Mamma Mia.

"Mamma  Mia"
" jag vill beställa ett skrov"
"10 minuter"
"hej"
*klick*

Det behövs inte mer. Inga artighetsfraser, inga stakanden, inga simultana påbörjanden av meningar.
Bara framföra precis exakt det man behöver säga för att göra sig förstådd.
Jag funderar starkt på att fila bort det sista "hej" till nästa gång.. då är det ultimat.
Egentligen kan man ju bara utstöta "SKROV" när dom sagt Mamma Mia, och dom skulle ju kunna säga "öh" eller nått när dom svarar, eller inte säga något alls, man hör ju att någon svarar ändå på bakgrundsljudet. Då när man hör så säger man "Skrov", eller nej, man lär sig vilket nummer skrov har på listan och så säger man typ "24", fast det blir ju längre än skrov ändå, skrov får det bli. Vidare så vet jag ju att det tar 10-15 minuter precis varenda gång jag ringer, så det får vara en tyst överenskommelse. Jag lägger helt enkelt på när jag sagt skrov.


Då blir samtalet såhär.
"Skrov"
*klick*

Det blir inte ens en monolog!

Fan, om jag får tänka lite mer så är jag helt säker på att att jag kan effektivisera nästan varenda moment i livet.
Men vet ni vad, jag hatar effektivisering, världen blir så ugly av effektivisering, det är sant.

I natt så drömde jag återigen en otrevlig dröm.
Jag fick helt plötsligt ett stort blåmärke på vardera nederben.
När jag frågade runt vad detta kunde innebära så fick jag höra att jag antagligen hade drabbats av parasiter.
Parasiten på höger ben skulle när den växt klart äta sig ut och ringla sig upp till huvudet för att förtära detta.
Parasiten på vänster ben skulle när den växt klart äta sig upp genom kroppen innifrån och förtära mina organ.
Jag trodde till en början att det var skitsnack, lite rädd var jag men det verkade ju ganska orimligt.

Efter några dagar så kände jag emellertid hur det kröp i benen  och när jag kände med fingrarna runt blåmärket så kunde jag tydligt lokalisera en avlång maskliknande varelse i varje ben.
Jag har sällan haft så stor dödsångest i en dröm. Jag var livrädd, inte för själva döden utan för hur den skulle inträffa. Jag försökte skära ut dom med en kniv men de små liven kröp undan. Jag öppnade upp ett tio centimeter stort jack på var ben och såg tydligt parasiterna men jag fick på något sätt inte tag i dem.
Någonstans i den vevan vaknade jag, ganska säker på att jag hade parasiter i benen.

Vad betyder det här nu då?

Jag har i dag gjort något som jag länge längtat efter.
Jag har skjutit på det och jag har funderat, men i dag så gjorde jag det, jag bara gjorde det.
För det finns inga enkla stunder eller bättre tillfällen, det handlar ändå alltid tillslut om att göra det, och någongång är nu. I dag var mitt nu.

Croupierjobbet har varit otroligt roligt, utvecklande och karaktärsdanande. Jag har upplevt stress, jag har blivit hotat, jag har mäklat fred, jag har bevittnat misshandel och jag har träffat fantastiska människor. Inte sällan har jag skrattat och älskat det, men ofta har jag bävat för att sätta mig där och behandla fylla, idioti och mänskligt förfall. Jag har njutit av sena nätter och jag har lidit över tidiga morgnar. Det har smakat blod i munnen och lukten av fylla akompanjerat till tonerna av 50-cent har många gånger agerat kuliss till det verkliga skådespelet, en ensam Croupier som sliter för att få hem provisionen och klara kvällen.
Jag har kännt mig ensam och jag har känt mig omgiven av vänner, jag har kännt mig ledsen och jag har känt mig glad. Jag har hatat och jag har fan i mej även älskat. Men framförallt så har jag lärt mig skrämmande mycket om mig själv. Jag har lärt mig hur jag hanterar problem, jag har lärt mig på vilket sätt jag kan vinna en diskussion och kanske viktigast, när den är värd att ta. Jag har lärt mig hur folk tänker och hur folk påverkas, jag har lärt mig att det är enkelt att snacka på fyllan men svårt att backa upp det dagen efter. Jag har lärt mig att hur snabbt man än kan räkna till 21 så får man ändå alltid 22 och det gäller livet i övrigt också.
Det kommer att bli fantastiskt att sluta, men jag kommer att sakna det bra och roliga.
Tack Cherry, men framförallt, varsågod!

Har ni hört Audioslave?
Dom är ganska bra faktiskt, riktigt skön ljudvägg och bra "mmmm" möjligheter i deras låtar.
Jag brukar mumma med i låtarna i tron att jag utgör en viktig kugge i bandet.

En viktig tisdag i dag, det utgår jag i från att alla förstår.
I kväll klockan 19.30 så får svältfödda Skellefteå-supporters njuta av slutspel.
Jag har sittplats och trots att jag är norra europas sämsta supporter så kommer jag säkert att skrika i kväll!
Jag får en sån arbetarkänsla när jag går på hockey. Jag tror att alla i publiken jobbar på antingen Rönnskär eller Alimak, jag tror att man krälar upp ur verkstadskällare och kisar mot dagsljuset för första gången på flera dagar. Jag tror att man går dit i samma arbetskläder som prytt kroppen de senaste veckorna och jag tror att man har en plunta i stället för en mobiltelefon.