Blodsmak
Klara färdiga gå och vi sprang i väg längs med cykelvägen ut ur bonstan iväg mot lejonströmsbron. Sida vid sida satte vi upp ett något för högt tempo vilket vi båda var väldigt medvetna om. Över Lejonströmsbron gick det fort och människor liksom banade väg för vad de antagligen trodde var två inbrottstjuvar tagna med händerna i syltburken.
Grusvägen längs med älven på andra sidan blev en plåga. Emil tog ut stegen och jag tvingades inse att tempot var mig övermäktigt då jag inte lyckades att få in och ut luften ur mina lungor tillräckligt snabbt. Jag slog av en aning och släppte tio meter, samtidigt insåg Emil att även han var tvungen att dra ner lite. Avståndet växte och krympte om vartannat och över målsnöret var jag tretton sekunder efter flinet.
En annan dag, en annan dag...
Springa
Det är jag mot "blixten från Tjärn" Emil Marklund.
Än så länge så har jag inte riktigt nått ända fram, men i dag har jag föravsikt att ändra på det.
Emil är en sjujävla löpare och jag kan hur jag än vrider och vänder på det inte förstå hur han kan vara så duktig. Jag menar, han är inte fjäderlätt, han har inget riktigt löpsteg och han varken tränar eller äter som en idrottsman.
I dag fick jag veta hur det ligger till, äntligen.
Tydligen så kommer löparförmågan från uppväxten i det lilla lilla samhället Tjärn söder om Skellefteå.
Han växte upp på en bondgård och vännerna (läs släktingarna) var några år äldre och berhärskade däreigenom att framföra en cykel. Lille Emil kunde cykla om han fick använda stödhjul, men de oförlåtande vägarna i Tjärn tillåter inga stödhjul och lille Emil fick således springa vid sidan av sina vänner då de färdades mellan de små små bondgårdarna i det lilla lilla samhället.
Nu kör vi!!!
En sista strid
Det är sol, det är varmt och det är lördag, alla förutsättningar för en fantastisk kväll.
Tyvärr satt jag på jouren och självklart så ringde X och sjukanmälde sig igen och jag höll mig ännu en gång för skratt. Klockan 21 tar början till slutet vid, och 02.30 i natt är jag för alltid en fri man, oavsett hur sjuka de anställda blir, och tro mig, det blir dom.
Så jävlas med mig en sista gång, ta chansen att göra det, häll öl på mig, skrik könsord, fuska, vinn... i kväll är jag untouchable, godnatt slaveri och godmorgon frihet.
Von Trapp
I Skellefteå har jag hittat en sådan plats alldeles i dagarna.
När man kommer på cykelvägen som löper längst med solbacken i södergående riktning och varsamt balanserar över krönet till vad som uppför är en mardröm så finns på vänster sida en slänt, en skog och en vy över staden.
Varje gång jag cyklar där så innebär det en stänk av frihet och en Sound of music vibb som får mig på ett rätt skönt humör, helt perfekt då det är fredag och allt.
Trevlig helg!
Broarna runt
här kommer resultatet från i går.
Herrar: Jörgen Saarela, 16.39, Anton Stenlund, 16.41, Jonny Hjertström, 17.09, Robert Johansson, 17.43, Nils Agnarsson, 17.49, Arwid Wiklund, 17.52, John Karbin, 18.29, Adam Nilsson, 18.34, Jens Bylund, 18.44, Åke Larsson, 18.50, Jonas Danvind, 18.54, Jonas Åström, 19.03, Per Gustavsson, 19.21, Andreas Berggren, 19.23, Ulf Stenmark, 19.34, Jim Viklund, 19.35, Per Andersson, 19.38, Anders Lundström, 19.38, Mikael Norberg, 19.51, Berrnt-Olov Marklund, 19.57, Stephen Mc Donough, 20.00, Jimmy Engström, 20.03, Elias Nygren, 20.05, Anders Forsberg, 20.06, Peder Lundberg, 20.06, Magnus Lindfors, 20.06, Roger Karlsson, 20.08, Anders Pettersson, 20.18, Kristoffer Wallgren, 20.23, Stefan Olovsson, 20.28, Hans Wikman, 20.31, Patrik Lundberg, 20.34, John Laestander, 20.43, Emil Marklund, 20.47, Urban Salomonsson, 20.48, Bertil Sandström, 20.48, Marcus Landfors, 20.58, Magnus Bolin, 21.07, Lars Pettersson, 21.11, Torbjörn Granqvist, 21.14, Jan Halvarsson, 21.17, Dan Granlund, 21.22, Jonas Söderberg, 21.28, Peter Jonsson, 21.29, Sture Sundberg, 21.38, Edvin Lindvall, 21.44, Jan-Olof Forssell, 21.46, Jan-Erik Pettersson, 21.54, Johan Engström, 21.55, Gunnar Agmalm, 21.56, Ulf Gustafsson, 21.57, Svante Morén, 22.01, Theerapnong Chaweewong, 22.04, Mikael Larsson, 22.04, Mikael Bystedt, 22.10, Anders Berggren, 22.15, Per Lundgren, 22.21, Torvald Segerstedt, 22.28, Sixten Forsell, 22.28, Ulf Olovsson, 22.32, Simon Bergqvist, 22.33, Jörgen Holmberg, 22.38, Kriftofer Berggren, 22.43, Magnus Stenberg, 22.44, Henrik Westerlund, 22.46, Jacob Sundström, 22.49, Hans-Göran Vesterlund, 22.52, Sonny Bergmark, 22.52, Tomas Lindmark, 22.55, Tomas Brännström, 22.55, Kurt Eriksson, 22.56, Leif Markstedt, 22.59, Andreas Forssell, 23.01, Simon Eriksson, 23.04, Per Pettersson, 23.05, Fredrik Westerlund, 23.12, Mikael Lind, 23.17, Göran Lindahl, 23.23, Johanb Zetterlund, 23.23, Erik Johansson, 23.34, Fredrik Hedlund, 23.36, Mats Lindahl, 23.38, Carl Boström, 23.39, Patrik Degerman, 23.40, Nils Forssell, 23.43, Örjan Tjernström, 23.44, Lars Lundström, 23.46, Östen Markström, 23.47, Christer Andersson, 23.47, Ola Backman, 23.48, Lars G Eriksson, 23.51, Bo-Gunnar Ceder, 23.58, Nils Åström, 24.00, Lars Wijkman, 24.02, Lars Lundberg, 24.03, Roger Lundström, 24.07, Jimmy Fryksten, 24.08, Kent Andersson, 24.16, Gustav Ros, 24.22, Peter Andersson, 24.24, Stig Westermark, 24.25, Stig Lindgren, 24.30, Samuel Sundström, 24.38, Ola Jacobsson, 24.39, Lennart Enmark, 24.39, Magnus Hellgren, 24.55, Christoffer Lindberg, 25.01, Henrik Sundström, 25.02, Mats Ekevad, 25.02, Mattias Lundkvist, 25.04, Carl-Johan Gustavsson, 25.06, Roger Sjölin, 25.13, Jonatan Lundberg, 25.16, Kjell Nilsson, 25.18, Einar Lindqvist, 25.18, Harry Lundberg, 25.19, Peder Eriksson, 25.27, Lars Lindholm, 25.29, Pekka Laine, 25.31, Peter Bergsten, 25.32, Rickard Norsten, 25.33, Lars-Erik Nilsson, 25.35, Gösta Eklund, 25.36, Ingemar Lundberg, 25.42, Johan Vikström, 26.16, Adam Savonen, 26.17, Anders Westermark, 27.03, Robin Lundberg, 27.17, Roger Ohlin, 27.28, Andreas Brännström, 27.30, Mattias Jakobsson, 27.33, Fredrik Lindström, 27.34, Kenth Wretling, 27.37, Kai Nedergård, 27.41, Östen Johansson, 27.54, Ingvar Norén, 27.58, Signar Norberg, 27.59, Jörgen Lagerhjelm, 28.21, Ronny Eriksson, 28.21, Lars Karlsson, 28.28, Anton Avander, 28.51, Lars Hällstig, 28.53, Hans-Göran Vesterlund, 28.54, Sten-Erik Wihlborg, 29.18, Stig-Ove Hedenström, 29.36, Sture Veräjä, 30.12, Jan-Erik Holmstedt, 30.23, Eric Stenlund, 30.27, Kristian Lundberg, 30.46, Jan Östlund, 30.48, Stig Lundberg, 30.53, Krister Lindberg, 31.18, Stefan Lundmark, 31.18, Peder Cavallin, 31.33, Sven Lidén, 33.14, Bertil Frisk, 34.38, Fredrik Löfstedt, 36.02, Karl-Axel Karlsson, 37.58, Mikael Nyström, 40.16, Jörgen Ögren, 43.56.
Källa: Norran.se
Jag kommer att göra ALLT för att sudda ut Emils leende i sommar, det kommer Gustav också. Och med allt så menar jag verkligen ALLT
Los Angeles
Dave Matthews Band
Vi kommer att vara där! Bästa någonsin...
I remember...
I remember losing...
I sommar kan jag meddela att en än så länge hemlig tävling, möjligtvis en sjukamp kommer att hållas.
Jag återkommer med grenar, motstånd och odds senare.
Olycklig rubrik
nr två på listan: "2. Föll från tredje våningen - blev 20-"
Det var ju ganska roligt mitt i allt det eländiga. Till saken hör att personen i fråga fortfarande lever.
I går var det personalmöte, mitt sista med Cherry. Vi bjöds på öl, badade badtunna, bastade och avrundade med en middag på Olearys. Jag gick hem tidigare då det återigen var en dag i dag också.
När jag har tråkigt så brukar jag skriva konstiga saker till folk på MSN, snudda vid enterknappen och smaka på faran och ödeläggelsen det skulle innebära att låta fingret trycka något hårdare. Sen suddar jag snabbt det vansinniga meddelandet och ler, men bara med munnen, inte med ögonen, för det är ingen riktig glädje, det är vansinne!
Hate to say i told you so
Förvåningens alla nyanser
Han har ju bevisat att han är totalt opålitlig runt sexhundra gånger nu och fortfarande får han bättre chanser än en högutbildad invandrare från Iran med rent register.
Polisen står häpen och förvånad i något skogsparti utanför Helsinki och kliar sig i sina skägg medan världens opålitligaste människa, lägg även till mördare, sitter i en röd opel från 89, dricker en bärs och tackar för chans nummer sextiofem.
Han har ju räknat ut att om han blir tagen så kommer chans sextiosex om ytterligare åtta månader, he likes the odds..
Livet på en lastbrygga
Jag skyndade mig ut på lastbryggan och stod med ansiktet en centimeter innanför skärmtaket, sådär nära så att om man sträcker ut tungan kan man smaka på regnet, så nära att man känner svalkan och uppfylls av alla dofter som vattnet sliter med sig.
Jag tittade rakt in i skogen och solen sken fortfarande medan regnet föll och upp från marken steg en disig dimma som fyllde hela skogspartiet. Jag tillät mig att njuta i 120 sekunder och sedan återvände jag till arbetet.
De där 120 sekunderna har laddat mina batterier, de har fyllt mig med energi och glädje, vad fyller dig med energi och glädje?
Amerika, its on
Vi har vridit och vänt på olika möjligheter, vägt fördelar mot nackdelar och slutligen snickrat samman en fantastisk resa.
Mina damer och herrar, nu är det mer eller mindre officiellt.
Vi landar i San Fransisco runt den 12 agusti där vi upplever svindlande gator, Golden gate, Alcatraz och storstadsliv. Några dagar senare hämtar vi en mediumsized hyrbil och kör ner mot Los Angeles på California Highway One, en av världens vackraste vägar. Mellan SF och LA övernattar vi en natt, möjligen i Monterey som ska vara en mysig plats. Dagen därpå anländer vi till Los Angeles, staden som är stor som skåne till ytan och rymmer platser som Hollywood, Beverlyhills och Santa Monica. Vi bor i West Hollywood eller nere vid stranden i Santa Monica. I LA tillbringar vi några fartfyllda dagar där vi försöker kombinera beach (gärna åka lite rullskridskor på strandvägen som på tv, venice beach) "flare" (Beverly Hills, Hollywood, Universalstudios) samt shopping.
Efter Los Angeles bränner vi rakt ut i öknen, ut ur California och in i Arizona för att vidare hamna i Phoenix. I Phoenix väntar Cowboysteaks, linedance och ärligt talat så har jag ingen pejl alls på den staden. Kanske spelar Phoenix Coyotes och det vore trevligt att titta på lite hockey i öknen.
Nu börjar den, enligt mig, häftigaste delen av resan. Vi styr norrut genom Navarroindianernas och Appacheindianernas marker, vi njuter av ett fantastisk landskap där nästan alla Westernfilmer blivit inspelade, kaktusar, röda klippor och vattenbufflar. Nästa stora attraktion heter, håll i er, Grand Canyon. Vi kommer att köra in från sydsidan av passet och övernatta. Nästkommande dag bränner vi mot Nevada, och nu gissar ni säkert rätt, vi ska inte dansa i Death Valley, men... just det, Vegas baby. Vi upplever under några dagar Las Vegas med allt vad det innebär, all in och all out sen drar vi rika som troll vidare genom öknen och åter mot California, havet och hemfärden.
Reserutten är inte spikad men nästan.
Nu kan vi inte bärga oss
Följ gärna resan här, vi lovar fantastiska bilder!
En löpare
Jag och Gustav, två slackers med konditionsfobi tvingades i dag tisdag den 29de februari att springa broarna runt med flinet Emil Marklund.
Emil springer som en gasell och glider i bonnstan ifrån mina ögon, jag krigar mig i mål och dricker ett glas vatten, det stramar i benen.
Svettig och jävlig stiger jag in i min lägenhet, där sitter Kicki och Caroline, dom äter soppa och dricker sprit.
Jag stannar i två sekunder och gapar, dom äter soppa och dricker sprit!
Nu åker vi löpare hem till Gustav och grillar hamburgare och tittar på fotboll... dom äter soppa och dricker sprit.
Nästa tisdag vill storflinet att vi ska springa igen, jag hoppas att jag ska stänga på jobbet.
Mycket små män
Men så ibland händer det något, jag dricker lite alkohol och somnar, de små männen förändras.
Alla som sett sagan om ringen, scenen där Bilbo för en sekund övertas av sitt demoniska begär för ringen på sängkanten inför en förskräkt Frodo, alla ni vet vad jag talar om.
De små männen blir som tokiga och rusar i samlad trupp till främre delen av mitt huvud, de plockar med sig lämpliga vapen, framförallt isyxor, som de när de nått den bakre delen av mina ögon börjar att hacka med.
De små männen hackar och hackar, skriker svär spottar men framförallt så är det ett ihärdigt hackande.
I kväll ska jag återigen väcka de hackande männens ilska till liv, jag undrar om dom gillar rödvin?
Premiär PER!
Den är mycket fin och vi behandlar varandra med ömsesidig respekt.
I dag köpte jag en drulleförsäkring, så den ömsesidiga respekten förtogs en aning.
Jag vågar dricka vin över tangentbordet, och bolla gris till Caroline.
Per pensionär
I går steg jag upp tjugo i sex, jag var pigg och jag begav mig till jobbet.
Klockan tio tog jag ett förödande beslut, jag valde att äta lunch på min kvart-rast och således gå hem en timme tidigare. Klockan halv två ungefär så fick jag skörda den bruna frukten av mitt beteende då jag plötsligt, inte särskilt lustigt men väldigt hastigt gick in väggen. Jag satt vid företagets dator med intuentionen att lägga till en ny skrivare. Jag lade till fel skrivare inte mindre än tre gånger före det blev rätt, emellan åt dumstirrade jag, ni vet när man tittar utan att titta. Man låter ögonen vila i ett slags mellanläge och allt är suddigt samtidigt som "the mind" befinner sig på en annan plats. Man skulle lika gärna kunna blunda, men det finns någon form av ansträngning bakom att blunda på dagen, det känns lite fel, det är därför man tenderar att dö med öppna ögon, den ultimata avslappningen.
När min reumatiska kropp cyklat de 6.1 kilometrarna till min pensionärslägenhet, vilken i allra högsta grad verkligen är just detta, så var jag skrämmande nära att börja grina då jag insåg att den mat vi för dagen skulle tillreda var åtmindstone en timme bort.
Jag hade ont i kroppen, jag hade ont i själen och jag fingrade frenetiskt bort den folie som omgav kladdkakan då jag instinktivt och ovärdigt tryckte in den bruna och massiva kakan i min torra löstandsbeprydda mun.
Några minuter senare, tillfredsställd av sockrets sötma, började jag metodiskt att skiva åtta mindre potatisar.
Trots min hunger så åt jag väldigt väldigt lite, jag förbannade temperaturen och brände mig upprepade gånger på tungan. När jag avslutat min portion så gav jag fan i att diska och så vitt jag vet så står den där än disken, men det ger jag fortfarande fan i, för jag är en rebellisk pensionär som inte tar skit av någon, jag är dumarg och via en liten glipa i persiennen så betraktar jag verkligheten med frän avsky. Jag beger mig ibland ut, oftast för att handla, och jag ställer ofta och alltid till en scen.
"Varför säger du 10 när det står 9.90"
På kvällen så vill min pensionärsrekreationsvän titta på Liverpool - Chelsea, en match som jag även den ger fan i men plikttroget så dyker jag upp och äter mig in i illamåendet av den för kvällen nybakta kladdkakan, jag tar flera portioner och det är rovdjurshjärnan som styr showen, den säger att jag kommer att överleva om jag trycker i mig och jag lyder slaviskt. Klockan 21.50 faller två rynkiga ögonlock ner mot de två blå ringarna som likt blåmärken hemsöker huden under mina ögon. Jag inser att jag är förlorad, tackar för kakan och cyklar våldsamt fort hem.
Sömnen är ryckig och hemsöks av minnen från förr, det blir lätt så när man har fler minnen än framtidsvisioner.
klockan 08.20 stiger jag raskt och morslillaollehurtigt upp för att fånga den gryende dagen.
Jag startar datorn och hittar ett färskt mail i min inkorg. Mailet öppnas, avsändaren är min chef på det företag där jag länge lidit men inte länge till kommer att lida, för nu är det officiellt, jag kommer att jobba 4 pass och en jour, sedan så har jag resten av mitt liv på mig att göra vad jag vill en fredag eller en lördag kväll. Jag känner mig fri som en vit duva, ni vet en sån som släpps för freden, men jag undrar ofta vad som händer med duvorna, det ser vackert ut när de flyger iväg, men sen?
Jag tror att dom blir uppätna av dom fula duvorna. Sensmoralen av min historia är altså att man måste mata de fula duvorna, annars äter dom upp oss alla =(
USA
Bil eller buss/tåg?
Mellanlanda i New York för att sedan göra SF, LA och LV eller hålla sig på en kant?
Ja det står klart att vi befinner oss i ett svårt läge.
Jag kan inte bärga mig, ända sedan jag såg "Ensam hemma, vilse i New York" så fattade jag att det var där man skulle vara. Men USA är så mycket mer än bara våldsamma skyskrapor och rykande brunnar, jag tänker på den amerikanska södern, de utbredda slätterna och bensinmackarna. Jag tänker på Stephen Kings miljöer i de nordöstra hörnet, jag tänker på den stora klyftan, jag tänker på OC´s Newport och jag tänker på Entourage´s Hollywood. Jag tänker på Miami beach med sina tattueringar, streetperformances och strandkroppar. Jag tänker på religiösa "soccer mom´s" och jag tänker på hillbillys. Jag tänker på Collegefounds men framförallt så tänker jag på Sean Penns mästerskildring Into the wild. Nu bär det av, into the wild...
Amelié från Montmartre
Caroline, Tvättbjörn och jag vi tyckte alla att den var mysig, modig och kärleksspridande.
Vi var väldigt överens om att det var en trevlig film, Tvättbjörn vidhöll dock att söta söta Amelie och just hennes söthet var det som fick hjärtat att tycka om den lite extra.
Jag tycker att Tvättbjörns åsikter är klockrena, han har ett jävla klipp i sitt tyckande.
Ibland så kan jag anse att han resonerar lite korkat, men då får jag en skur av "furry fists" i ansiktet.
På tal om skurar av våld så kan jag ju med två brutna underarmar och en punkterad lunga tacka Fredrik och Trine för deras besök, tyvärr så tycker inte alla att det är lika roligt att gå hem, då blir det automatiskt bråk.
Döden och ett bättre party
För vissa kommer döden som en trevlig omväxling från att inte ha levat, för andra blir det en kraftig kontrast men för oss allra allra flesta så är döden något som inte finns.
I går så fanns inte döden i nio timmar, den stod inte bakom hörnet, den väntade inte på gatan nedanför vår och den kunde därför aldrig höja sin lie och slå hål på kulisserna.
Döden var upptagen på andra håll, den vandrade ensam och väntade på ett bättre tillhåll än vårt.
För på en bättre fest så har hon inget att göra, döden, för visst måste det vara en hon?
/P
Jordnötter
Jag fokuserade mig igenom de första vakna minutrarna och började metodiskt att titta mig runt i rummet, låta blicken glida över dataskärmen, över dörren och fönstret för att slutligen fastna på jordnötspåsen som låg på byrån.
Jordnötter tänkte jag, varför ligger det jordnötter på byrån?
Jag tittade i flera minuter och byggde upp ett begär efter de små onyttigheterna.
När jag kände mig redo så samlade jag all energi till en klump och studsade upp på vingliga ben.
Jag sträckte fram en uttorkad näve och just som den skulle till att hamstra jordnötspåsen så fattade lilldumskallen att det var ett pennfodral.
Så... ja.. det blev ett skrov på stan som kompensation för att jag hade otur när jag vaknade i morse.
BARA SÅ ATT NI VET
(jour jour jour)