Lundgren

Jag har steglöst och tveklöst allt mer förvandlats till en pensionär den senaste tiden.
I går steg jag upp tjugo i sex, jag var pigg och jag begav mig till jobbet.
Klockan tio tog jag ett förödande beslut, jag valde att äta lunch på min kvart-rast och således gå hem en timme tidigare. Klockan halv två ungefär så fick jag skörda den bruna frukten av mitt beteende då jag plötsligt, inte särskilt lustigt men väldigt hastigt gick in väggen. Jag satt vid företagets dator med intuentionen att lägga till en ny skrivare. Jag lade till fel skrivare inte mindre än tre gånger före det blev rätt, emellan åt dumstirrade jag, ni vet när man tittar utan att titta. Man låter ögonen vila i ett slags mellanläge och allt är suddigt samtidigt som "the mind" befinner sig på en annan plats. Man skulle lika gärna kunna blunda, men det finns någon form av ansträngning bakom att blunda på dagen, det känns lite fel, det är därför man tenderar att dö med öppna ögon, den ultimata avslappningen.

När min reumatiska kropp cyklat de 6.1 kilometrarna till min pensionärslägenhet, vilken i allra högsta grad verkligen är just detta, så var jag skrämmande nära att börja grina då jag insåg att den mat vi för dagen skulle tillreda var åtmindstone en timme bort.
Jag hade ont i kroppen, jag hade ont i själen och jag fingrade frenetiskt bort den folie som omgav kladdkakan då jag instinktivt och ovärdigt tryckte in den bruna och massiva kakan i min torra löstandsbeprydda mun.
Några minuter senare, tillfredsställd av sockrets sötma, började jag metodiskt att skiva åtta mindre potatisar.

Trots min hunger så åt jag väldigt väldigt lite, jag förbannade temperaturen och brände mig upprepade gånger på tungan. När jag avslutat min portion så gav jag fan i att diska och så vitt jag vet så står den där än disken, men det ger jag fortfarande fan i, för jag är en rebellisk pensionär som inte tar skit av någon, jag är dumarg och via en liten glipa i persiennen så betraktar jag verkligheten med frän avsky. Jag beger mig ibland ut, oftast för att handla, och jag ställer ofta och alltid till en scen.
"Varför säger du 10 när det står 9.90"

På kvällen så vill min pensionärsrekreationsvän titta på Liverpool - Chelsea, en match som jag även den ger fan i men plikttroget så dyker jag upp och äter mig in i illamåendet av den för kvällen nybakta kladdkakan, jag tar flera portioner och det är rovdjurshjärnan som styr showen, den säger att jag kommer att överleva om jag trycker i mig och jag lyder slaviskt. Klockan 21.50 faller två rynkiga ögonlock ner mot de två blå ringarna som likt blåmärken hemsöker huden under mina ögon. Jag inser att jag är förlorad, tackar för kakan och cyklar våldsamt fort hem.

Sömnen är ryckig och hemsöks av minnen från förr, det blir lätt så när man har fler minnen än framtidsvisioner.
klockan 08.20 stiger jag raskt och morslillaollehurtigt upp för att fånga den gryende dagen.
Jag startar datorn och hittar ett färskt mail i min inkorg. Mailet öppnas, avsändaren är min chef på det företag där jag länge lidit men inte länge till kommer att lida, för nu är det officiellt, jag kommer att jobba 4 pass och en jour, sedan så har jag resten av mitt liv på mig att göra vad jag vill en fredag eller en lördag kväll. Jag känner mig fri som en vit duva, ni vet en sån som släpps för freden, men jag undrar ofta vad som händer med duvorna, det ser vackert ut när de flyger iväg, men sen?
Jag tror att dom blir uppätna av dom fula duvorna. Sensmoralen av min historia är altså att man måste mata de fula duvorna, annars äter dom upp oss alla =(