Lundgren

Vi har en blå söndersutten soffa i det enda riktiga hörnet på vårt skeva vardagsrum här i korridoren. De gula väggarna producerar dåliga känslor och de döda blommorna skvallrar, inte bara om misskötsel, utan snarare om mord. Jag sitter säkert i soffans rundade hörn och tittar på TV. I den andra delen av soffan sitter Anders med en sänggavel i handen som han frågar om jag vill ha, vilket jag inte vill. Anders frågar mig vem av korridorens tre slarvigaste (Trosa, Tobbe, Anders) personer jag skulle välja att bo med i ett år om jag var tvungen. Jag kontemplerar kring alla dessa ojämförbart oseriösa människors dåliga sidor och kommer slutligen fram till att Tobbe nog är den som ändå kanske inte skiter i exakt allt alltid, men att även han givetvis är ett fullkomligt självmordsdåligt val.

En halvtimme senare kommer Tobbe in i rummet. Han bär ett par slitna mjukisbrallor, en vit T-shirt med spillfläckar på magen och ett bar bruna birken.  I hans ovårdade kalufs sitter en kaxigt knuten bandana och bara gångstilen är mer trotsig i hela Umeå just då. Han viskar om rebellisk ungdom och förortsromantik, han är den smygcharmige trubbelmakaren som med ett avväpnande leende ändå alltid klarar sig.

Tobbe sätter sig i soffan och vi tre tittar på Ensam mamma söker. Vi småsnackar, Tobbe äter väldigt högljutt och mitt i en tugga tar han upp en kycklingklubba som han med full kraft kastar rakt på TVn. Klubban lämnar otrevliga fläckar efter sig och jag skrattar trots att jag inte vill uppmuntra till den här typen av uppförande. Det går några sekunder efter det ofattbara då Anders sakta vänder sitt huvud mot mitt håll och säger : "Ett år.... ett år" och det är då som det rinner över mig, vad jag har gjort, den fulla förståelsen för mitt val, jag har gjort bort mig, jag har knutit band med djävulen.