Lundgren

I går, inte långt efter att ett trött Sverige mött ridån i ett fantastiskt EM, begav sig Olearys summer games crew till hemlig ort för att genomföra första kampen, "dunken".

"Dunken": En målvakt, en straffskytt. Skottet avslossas från 15 meter på ett sjumanna mål och flest mål vinner.

Redan när vi anlände till idrottsanläggningen så insåg jag att jag stod inför en tuff uppgift. Richard bar ett par futuristiskt utformade fotbollsskor och Emil lika så. Själv bar jag mina utslitna inomhusgymaskor, men som jag bar dom.
Jag insåg snabbt att det gällde att sätta sig i respekt och vid första uppvärmningsskottet drog jag således på för kung och fosterland. Jag sprang fort, böjde ner överkroppen och tog i så att det ilade i bakhuvudet.
Foten mötte bollen och fram till exakt det ögonblicket så hade jag en chans, ett hopp, en tro.
Foten smärtade och som om inte det vore nog så rullade bollen retsamt i maklig takt ungefär sex meter utanför tänkt träffyta. Dom andra grabbarna höll på med sitt och la ingen fokus vid mitt misslyckande men jag såg tydligt att det var lättnad och glädje hos mina motståndare.

Tävlingen drar igång och jag upptäcker två fram tills nu dolda sidor hos mig själv.
1. Jag kan inte skjuta
2. Jag kan inte rädda

Det hela utvecklas till en kamp mellan mina två antagonister. Men om sanningen ska fram så var det kanske inte en "battle of the stars" som utspelade sig mellan de två målen på Tjärns knappast officiella idrottsplats, ett epitet som även det känns lite väl tilltaget. Jag vill gotta mig i fel och brister hos mina motståndare men hittar mig själv i ett glashus och avstår.

Således, sorg mina kära fans...

2pts, segrare, Richard
1pts, tvåa, Emil
0pts, jumbo, Per

Aktuell ställning:

1. Richard (2)
2. Emil (1)
3. Per (0)