Fake plastic trees
Siggans klor
Sveriges snabbaste tassar?
kiss
En liten djävul vid min sida
Det blev tidigare i kväll dags att hoppa på "12an" mot Umeå. Vid min sida satte sig Emil Marklund och redan nu har många av er listat ut att allting kom att gå aningens åt helvete.
Varje söndag klockan 21.00 har min korridor ett viktigt möte. Vid mötet bjuds det på fika och alla är givetvis barnsligt glada. Bussen stannar vid NUS 20.50 och jag har således rimliga tio minuter på mig att cykla upp till Nydalahöjd. Detta går i nio fall av tio helt smärtfritt, det tionde fallet handlar nästan uteslutande om Emil marklund och i dag var en sådan dag.
Han är redan utanför bussen långsam, det tar tid att trä armarna genom jackan trots att det borde vara något som han gjort flera hundra tusen gånger. Han har en kasse i sin högra hand och en blå väska i sin vänstra. Vi närmar oss cyklarna och låser upp dessa. Jag har låst min cykel med två lås och lyckas trots att jag har bergsbestigarvantar på mina stora händer utföra denna handling ungefär fyra gånger så snabbt som Emil. Jag känner stressen och tittar oroligt på de sävliga rörelserna som mycket väl kan komma att knäcka mig. Han får äntligen upp cykeln och börjar sakta trampa mot vårt gemensamma mål. Jag berättar för honom hur våldsamt långsam han är. Jag berättar att han är den typen av trasslig människa som det alltid måste strula för. I samma sekund som jag tar ordet strula i min mun hoppar den lille djävulens kedja och jag ser mitt mötesfika rinna mig ur händerna.
Fem minuter senare håller han hårt om min högerarm då jag drar honom längs med Umeås cykelvägar. Jag svettas, kämpar och stressar, allt detta till tonerna av "Thats what friends are for" sjunget av Emil. Vad som är allra värst vet jag inte. En sak är i alla fall säker, mitt triatlon har aldrig varit värre.
Då undrar jag om allt står rätt till
Andra gången var då jag såg en femtedel av JUNO utan att förstå Rainn Wilsons inblandning. Det är i dessa stunder som jag undrar om allt verkligen står rätt till.
Rainn Wilson är tveklöst den skådespelare som gett mig mest skratt genom åren.
Barack Obama
The man can speak, vad ska man säga?
Titta igenom klippet.
nyheter24.se
Hemligheten
Någonstans ute i nevadaöknen kom jag på det. Jag räknade liksom ut det. Äntligen och en gång för alla.
Triathlon
Det har länge funnits en slags fascination för extrema uthållighetssporter hos den typiska grabben. Jag är väl förhoppningsvis inte den typiska grabben men likväl har även jag känt fascinationens vindar. Det har handlat om män och kvinnor som i lag tävlar på djungelöar om att nå en given koordinat på kortast möjlig tid. Det har paddlats kanot i vilda forsar, klättrats i oländiga berg, löpts på leriga stigar och cyklats upp för slingrande backar.
Bland dessa otaliga uthållighetstävlingar är det en som sticker ut lite extra, en som är lite längre, lite tuffare och lite mer skräckinjagande. Jag talar om IRONMAN. Ironman innebär lite kortfattat och avskalat följande:
3,8km simning
180km cykling
42 195m löpning
Vilken idiot som helst förstår väl att detta inte är något som man bara gör. Nej det krävs givetvis en formidabel grundfysik toppat med år av träning och erfarenhet. Ändå sitter man där i soffan och tänker "Cykla då, de andra närmar sig"
Jag har själv börjat med triathlon den här hösten (walking the walk så att säga) och det har faktiskt gått väldigt bra. Som nybörjare ser mina sträckor inte riktigt lika dana ut som ursprungstävlingens. Det är givetvis fortfarande väldigt, väldigt tufft.
2.5km gång (ofta med väska)
135km buss (ofta trångt, för varmt, ingen film och träsmak)
1,4km cykel (uppför, ofta med väska)
Jag ligger i dagsläget på en tid runt 2 timmar och 40 minuter. Detta är något jag gör i snitt 6 gånger i månaden
Bon Jovi och 2800 miljarder
(aftonbladet.se)
Den här mannen gör det väldigt tydligt att han inte är någon att djävlas med. För då kommer det en räkning på 2800 miljarder.
Så kom jag hem tillslut...
...och nu sitter jag i skolbänken. Jag roas av det faktum att oavsett vilken kurslitteratur jag läser, så gör jag det högt i mitt huvud med Fredrik Lindströms röst. Detta betyder således att Ola Rapace har klivit åt sidan från min läshjärna, vi tackar honom och välkommnar Fredrik i stället.
För några dagar sedan ringde jag Emil för lite kopieringstips. Han gjorde då som han ibland gör när vi pratar i telefon, nämligen att föra hela konversationen på engelska. En bit in i samtalet berättar han om sina fingrar som besudlats av ett starkt lim, detta som en direkt följd av att han tidigare lagat korridorens "water heater". Jag blir givetvis imponerad av denna händighet men samtidigt konfunderas jag av det faktum att han själv måste laga varmvattenberedaren. Emil berättar att kvartersvärden köper in den men att "gästerna" själva måste sköta om den. Jag ifrågasätter Emils kunskaper då det gäller att laga varmvattenberedare, och jag ifrågasätter om han verkligen bör limma ihop den. Han reagerar märkligt, tycker att jag överdriver svårigheten i att manövrera och laga en "water heater". I dag, några dagar senare under en cykeltur mot universitetet kommer det fram att hans "water heater" var en vattenkokare. Jag överumplas av alla poletter som letar sig ner i mitt inre, lättad och glad. Water heater....the beauty of direktöversättning
Honey honey come and dance with me...
Sista dagen i L.A vaknar vi och kor ner till Venice beach for att ta lite klassiska baywatchbilder, jag (Per) sjunger pa baywatchintrot samtidigt som jag bevittnar hur en hemlos kvinna utfor intimhygien bland stenarna bakom piren, jag tittar bort nar jag inser vad som hander.
Klockan narmar sig tre och efter nagon timme vid poolen borjar vi den spannande bilfarden mot downtown LA. Det ar i kvall som vi ska se konserten. Bilfarden gar bra trots att det ar lite spannande korning i den centralaste delen av monstret Los Angeles. Vi sitter utanfor Staples Center en battre stund och vantar pa inslapp. Nar vi sitter och njuter i skuggan kommer plotsligt en spannande karaktar fram till oss och borjar prata. Han ar skadespelare och har medverkat i CSI New York bland annat, som statist. Han heter Mark och ar en ivrig man som inte tycker om att lyssna men dock att beratta. Efter en stund tar han av sig skon och vi marker att han som sula har en mycket gammal strumpa. Vi fragar honom om detta och han berattar att det ar for att hans sula ar for hard. Da vi belyser faktumet att ett par nya skor kanske borde inhandlas avfardar han oss med argumentet att han inte betalar mer an fem dollar for ett par skor, och da ska dom vara nya!
Vi kliver in i maktiga Staple Center och efter det mediokra forbandet kliver antligen Dave Matthews Band upp pa scenen. De branner av en lat och nar jublet tystnat kliver Dave fram till micken. Han berattar att han har daliga nyheter. Bandets saxofonist har namligen avlidit i dag efter foljderna av en olycka. Stamningen blir tung men de verkar fortsatta med spelningen som planerat. De forsta latarna verkar plagsamma men alla gor sitt basta. Mellansnacket kommer att handla om den avlidne saxofonisten och latarna tillagnas honom. Ungefar i mitten av konsteren hander nagot, allt verkar slappa, de hittar gladjen i musiken och levererar nagra av sina storre hits med en otrolig kansla och entusiasm. Sista laten avslutas till ett magnifikt jubel och bandet lamnar scenen. Nagra minuter senare dyker de ater upp for det obligatoriska extranummret. Dave staller sig ensam langst fram pa scenen med sin akustiska gitarr och berattar om sitt forsta mote med saxofonisten. Han berattar att denne spelat den vackraste versionen av "Somewhere over the rainbow" han nagonsin hort. Sekunderna senare borjar han att spela och sjunga en av de vackraste latarna som vi nagonsin hort. Nagonstans i mitten av laten tittar vi pa varandra och Caroline grater, hon grater och nar laten ar slut berattar hon att det var det vackraste hon hort. Jag haller med och inser att vi varit med om nagot som vi aldrig kommer att glomma. Det var en oerhort kanslostark konsert som antagligen inte varit lika speciell och fantastisk om inte det olyckliga intraffat. "Honey honey come and dance with me.."
Efter upplevelsen kommer vi sa till den delikata uppgiften att ta oss ut ur den grot som kallas LA. Caroline forsoker lasa den minimala texten pa den annars fantastiska LA-kartan (tack AKO med familj) i morkret och jag kora i detsamma. Sjalva klimax pa elendet nas da jag svanger in pa en enorm gata for att sekunderna senare inse att jag kor mot trafiken vilket den mur av bilar som stortar mot mig noggrant talar om for oss med sina helljus. Vi kommer dock helskinnade hem efter nagra svettiga stunder.
Dagen efter kor vi de manga milen ut ur California och in i Arizona. Okenliknande landskap, tornados och hetta ar vad som valkomnar oss i den nya delstaten. Strax efter fyra pa eftermiddagen parkerar vi slutligen bilen pa Days inn i Scottsdale och checkar in pa ett helt okej rum. Vi hittar snabbt var nya favoritrestaurang "Cocos" dar vi avnjuter en fantastisk maltid. Har hade var van Fredrik Degerman trivts bra da olen kommer till svenska systempriser.
I dag har det kommit att handla om shopping. Caroline har gjort Forever 21 for fjarde gangen och jag har for samma gang i ordningen statt handfallen och hjalplos vid hennes sida da hon skordat bland kladhangarna.
I morgon blir det Grand Canyon och vi ser fram emot att ge er en rapport fran det spektaklet.
TACK for alla kommenterar, vi laser var enda en och de varmer allihopa!
Bilder kommer vi att lagga upp sa fort vi far mojlighet, hall till godo med de som finns for tillfallet.
Halsningar P o C
HEJSAN
Dar hittar ni aven bilder!!
/P
Santa Monica
Hej Sverige!
Var resa fortsatter och vi ar som ni kanske har koll pa i The town of our lady the queen of the angels, Los Angeles, L.A.
Med sol och behaglig varme varje dag har vi lyxen att kunna unna oss tva timmar vid poolen just nar vi vaknar. I dag njot vi en stund fore vi beslutade oss for att aka in till Santa Monica for lite shopping. Vi borjar bli duktiga pa att navigera i LA och bilkorningen ar inte langre ett jobbigt moment utan nagot trevligt. Som vi tidigare berattat sa ar vagarna och informationen riktigt bra, sallan nagra forvirrande situationer.
Det finns en butik som heter Forever 21, den tycker Caroline om och Per far vid dessa besok vanta och vanta, men det gor inget for hittar man fina klader for $6.59, ar det vart det.
Vi flanerade langs med third street dar butikerna ar manga men en smula lyxiga, vilket kanske inte ar helt fel. Vi avnjot den numera obligatoriska burgaren till lunch pa Yankidoodle dar vi blev serverade av en ung man vars fokus lag pa Carolines fina kamera. Han fragade och verkade mycket intresserad. Det ar trevligt med restaurangpersonalen har, de presenterar sig och ar fantastiskt trevliga.
Efter lite shopping vandrade vi ner till Ocean avenue och slogs av hur otroligt mycket vackrare havet och stranden ar i Santa Monica an i Venice dar vi var dagen innan.
I morgon aker vi in till Downtown LA for var efterlangtade konsert med Dave Matthews Band. Den borjar 19.00 California time och det blir en riktig hojdare. Vi kommer morgonen efter att forsoka checka ut tidigt for att pa sa satt slippa den tunga trafiken da vi blaser vidare ut ur LA, och in i oknen. Arizona vantar!
Vi hoppas att vi hittar ett internetcafe pa vart nya hotell, for pa detta i Marina del Rey finns ett business center dar vi far nyttja datorn gratis.
Skot om er /Per och Caroline
Highway one
San Francisco forts.
Sista heldagen I San Francisco blev tuff pa manga satt. Formiddagen spenderades till fots med att hitta en kamera till Caroline. Jag kan inte med ord beskriva hur langt vi gick innan slutligen kameran var kopt, men det var i slutandan vart modan for det var en fantastisk kamera. Senare samma dag akte vi ner till hamnen med taxi for att hyra cyklar. Vid cykeluthyrningen marker vi till var fasa att vi behover kreditkortet som vi har lamnat pa hotellet. En tur och retur taxiresa senare hyr vi sa cyklarna for att paborja resan over Golden Gate och in I samhallet Sausolito. Pa bron var det tjock dimma och vi sag varesig bropelarna eller vattnet, samtidigt blasted det ordentligt och motvind gor ju ingen glad (inte Per I alla fall). Beloningen kom nar vi senare gled ner mot vackra Sausolito med sina dyra villor och bedarande vyer.
Nasta dag checkade vi ut fran vart hotel l och tog BART till flygplatsen. Dar hamtade vi var hyrbil och konstaterade att det I USA finns tva typer av service, mycket bra och mycket dalig, Alamo gav oss en mycket dalig. Dom orkade inte forklara det vi ville ha svar pa och nar vi val skulle hamta bilen I garaget sa satt det en fet chilianomexicano som knappt orkade peka var var bil stod. Carolines forsta ord nar vi gick fram till det som kom att bli en karlekshistoria var :"Jag tycker inte om den". Jag korde nagra varv I garaget och forsokte koppla med automatladan vilket resulterade I tvarnit. Pa skakiga vingar gled vi sedan ut I San Francisco och soderut mot highway one. Caroline laste kartan och jag korde. Vi har I skrivandets stund kort ca 80 mil och sammanfattningsvis kan man saga att California har ett mycket fint vagnat och att amerikanerna ar experter pa information. Man far I god tid veta allt man behover och lite till. Det hjalper aven att de ar duktiga pa att lamna foretrade och att de allra flesta kor ganska lugnt, utom idioterna I Malibu som ska hitta en parkering utmed highway one vid stranderna, dar hade vi nagra close calls med folk som panikbromsade utan att blinka.
Highway one
Highway one ar den I sarklass finaste vagen som vi har akt nagonsin. Det ar svarbeskrivligt hur genuint vackert det ar pa sina platser. Juvelen I kronan heter Big Sur och den drygt 10 mil langa remsan av vidunderlig natur tog stundtals vart enda superlativ vi hade ifran oss. Det var aven haftigt att aka forbi Carmel by the sea och trangas med alla lyxiga bilar pa den smala vagen. Andra stopp vi gjorde var I Santa Cruz och givetvis I San Simeon dar vi sov for natten. I dag har vi kort sista biten fran San Simeon ner till Los Angeles och Marina Del Rey dar vi bor. Det var en relativt fin vagstracka men ojamforbart med det vi dagen innan upplevde. Nar vi korde in pa Sunset Boulevard var vi bada rejalt trotta men med de sista av vara krafter lyckades vi manovrera oss genom gatorna och fram till hotellet dar vi nu sitter och skriver.
Var bil Bullen ar rod och fantastiskt fin, lite tjock, men valdigt fin. En gang I Santa Barbara passerades vi av en likadan, samma farg och form. Passageraren I Bullen #2 vinkade glatt, vi vinkade tillbaks och Bullarna fortsatte sina respektive resor.
I morgon blir det Venice beach for hela slanten. Vi hors!
Tack for alla kommentarer, otroligt kul att hora att ni foljer resan! Fortsatt med det :)
San Francisco
Vi reste till Uppsala for att overnatta hos Carolines pappas kusin Shirin. I Uppsala blev vi otroligt val mottagna och hela kvallen spenderades med att prata om resan och planera, vilket var nyttigt da familjen hade bott i SF och visste vad som gallde.
Tisdag morgon lyfte planet mot Philadelphia. Vi checkade in och sag till var stora bestortning (naja) att vi inte fick sitta vid varandra. Vi skulle just till att fraga flygbolaget varfor dom gjort sa da jag markte att vi hade blivit uppgraderade till forsta klass. Val pa planet bytte vi med en annan fin dam sa att vi fick sitta vid varandra. Det skalades i champange, det sags film (economy class entertainmentsystem var ur funktion) och det pillades pa de femton knappar med vilka man stallde in den steglosa flygplansfotoljen.
8 timmar senare landade vi pa Phillys airport och mitt forsta mote med Amerika var ett faktum. Amerikanerna var rejala, hogljudda och framat pa ett satt som man inte riktigt ar van.
Nasta flight mot SF kom att bli jobbig da vi var tvugna att flyga med pobeln i economy class, pobeln och Blossom Tainton.
Trotta och hungriga landade vi i SF och tog efter lite letande tunnelbanan in till stan. Vi klev av vid var station och sprang upp i San Francisconatten. Om vi pa var korta vandring fran stationen till hotellet motte 30 personer sa var 28 ordentligt pavarkade av droger, no kidding!
Hotellet far val ungefar sa daligt betyg som det gar att fa. Det ar tak over huvudet, inte mycket mer. Omradet dar vi bor ar inte sa roligt efter morkrets inbrott da det kantras av strippklubbar och pundare, vandrar man daremot femhundra meter sa kommer man till betydligt trevligare gator.
Forsta dagen i SF spenderades till fots och vi hann redan fore 12.00 gora fantastiskt mycket. Det ar en mysig stad med ett fint hamnomrade och branta gator. Vi har klattrat pa dessa gator, gjort downtown och aven njutit nere i hamnen. Dagens hojdare var att vila vara trotta ben pa fantastiska The cheescake factory, ett valoljat maskineri till matstalle. Utsikten over hjartat av San Francisco kombinerat med fantastisk service och mat ar svarslagen.
I dag blir det antagligen en cykeltur over Golden gate och en resa till ett elektronikvaruhus for att kolla pa kameror.
I morgon hamtar vi ut hyrbilen och blaser ner pa highway one med allt vad det innebar, nu borjar det!
/P och C
Kvällen före avresa
Vi kommer att sova hos Carolines släktingar och på tisdag klockan 11 lyfter vi mot Philly!
Resan kommer att dokumenteras och läggas ut dels på denna blogg men även på resedagboken.se där mitt användarnamn är lundgrenper.
Jag hoppas att ni kommenterar lite på våra inlägg så att vi känner stödet från Sverige då vi vandrar i dödskuggans dal.
En överaskning och en förlust
Vad var det som hände på Dallas när jag, Caroline och Emil skulle äta mat? Så givmilt och överraskande, så fint och snällt. Tack.
Hur kunde Richard utklassa oss i Olearys summer games?
Hur kunde jag komma sist?
Laxpojken
I går var vi ute på en liten sväng med bilen då vi i höjd med södra Bergsbyn fick syn på en "loppis" skylt. Caroline fick det där vilda i blicken och såg med några väl inövade knep till att få sin vilja igenom. Vi körde några metrar till och jag fick plötsligt syn på en "fiske pågår" skylt och beslutade mig för att ta en titt medan Caroline besökte loppisen.
Jag klev av vid skylten och följde den leriga och mycket smala stigen ner mot älven. Ett tiotal personer stod redan vid älvkanten tjugo meter framför mig. På min högra sida fanns en liten stuga och utanför den lilla stugan hade man hängt upp en våg av den modellen där man hänger upp föremålet som ska vägas. Några steg bortanför stugan och mot människoskaran låg två slumpvis utplacerade trätrallbitar och på dessa bitar låg totalt tre laxar. Vid laxarnas magar hade någon fäst vita lappar vilka indikerade fiskarnas vikt. En vägde 4kilo, en annan 3.8 och en tredje 4.5. Det var fina fiskar, döda fiskar.
Jag gick ytterligare några steg och ställde mig bakom människorna som på inget sätt noterade min ankomst. Det gick samtidigt ett sus genom publiken då en äldre man nere vid vattnet drog upp ett grönt finmaskigt nät på strandbanken. Man skymtade tre fiskar, två små och en stor. Mannen drog ytterligare upp det stora nätet en aning och plötsligt visade sig en fisk som var ungefär tre gånger så stor som de andra.
Fisken ville tillbaka till vattnet men den vane fiskaren tog ett stadigt tag om en stor träpåk och slog. Han slog men fisken visade inga tecken på att ge upp. Han slog igen, och igen och tio gånger till innan den välvuxne laxen slutligen gav upp.
Man vandrade i samlad trupp upp till vågen och konstaterade att fisken vägde drygt 15kg. Men innan man kunde väga den så hade den återigen börjat kämpa. Nu valde mannen en större påk och slog ytterligare runt tio slag. Någonstans här kom jag ihåg en berättelse som min mamma ofta berättar. Det var när jag var liten och de tog med mig till antagligen samma plats för att titta på samma spektakel. När mannen för 15 år sedan slagit fisken så hade den lilla killen jag då var stigit fram och häcklat fiskaren. Den lille killen hade kallat honom för djurplågare och bett honom att sluta. Jag gjorde inte samma sak i år, jag har helt klart tappat karaktär.
I den rödaste av kanoter
Det var onsdag och utanför fönstret sken solen över Skellefteå. I sin lånade Volvo var han på väg för att hämta sin goda vän för ännu ett äventyr. De båda brukade aktivera sig, det kom oftast att handla om någon form av motion men även ibland en stillsam film. I dag hade de planerat att paddla kanot längs med Klintforsån.
Han hade efter några försök fått tag på sin morbror, en man i äldre medelåldern som trots detta faktum inte verkade vara en dag över fyrtio, och morbrodern hade i sin tur frigjort kanoten och talat om var de båda paddlarna låg gömda.
Han funderade över hur dagen skulle bli och såg fram emot att träffa sin gode vän där han åkte över lejonströmsbron i den mattröda Volvon som tillhörde hans farmor. Som alltid när det gällde att hämta upp sin gode vän så ringde han en snålsignal på mobiltelefonen, en slags underförstådd överenskommelse när det var dags för vännen att gå ut till vägen där upphämtningen i regel skedde. I dag precis som alla andra dagar stod han där och väntade när han kom rullande och med ett gnissel öppnades passagerardörren.
Det växlades artighetsfraser och snart var de på väg mot Varuträsk, den medelålders mannen och kanotäventyret.
Den låg där morbrodern lovat och trots att han alltid tänkte på den som grön så var den som han innerst inne visste röd, något som alltid kändes lika fel. Med hjälp av sin vän släpade han ut kanoten från dess gömställe och lät den för första gången detta år känna vattnets yta mot sin undersida.
Han placerade sin vän i den krävande bakre positionen i kanoten, en taktisk detalj som han kom att tänka tillbaks på och hylla gång efter annan under färden då det visade sig att vännen var en fantastisk navigatör och motor.
Utan myggmedel men med varsin baguette och festis var så resan igång och de första kraftfulla paddeltagen ekade ut över den sjö som plikttroget svalde Klintforsåns vatten på somrarna.
Han kände kraften från sin väns rejäla arbetsinsats där bak och ville inte vara sämre själv utan satte upp ett godkänt tempo trots att axlarna värkte efter ett gympass tidigare samma dag, även det med sin kamrat.
Den första sträckan var bara transport, den skulle ta dem från stugan till mynningen av ån där den trevliga delen av stråket började. Tio minuter senare befann dig sig så rakt framför den hals som kom att kallas klintforsån, poesi för kanotister.
Björkarna låg böjda över den mellan 7 och 20 meter tjocka slingrande ån som med sina serpentinsvängar kom att föra hans tankar tillbaks till en grå geografilektion i högstadiet. Han hade alltid tyckt om skolan och stod på senare år under en pågående utbildning som skulle göra honom till lärare. Han skulle bli en bra lärare och han skulle fan i mig berätta för varenda unge hur serpentinsvängar såg ut om han så var tvungen att paddla klintfors med varenda en.
Kamraten hade gått i samma klass på gymnasiet och i viss mån delat många av hans egna värderingar. De hade alltid utgjort ett fint sällskap tyckte han och visste samtidigt att vännen kände på samma sätt. Det blev alltid en flernyancerad diskussion när de båda kom att träffas, någon slags komplettering hade han en gång uttryckt sig då han fick i uppgift att beskriva vänskapen de båda emellan.
Nu satt de här i samma kanot och kom åter igen att dra åt samma håll mot det långsamt flytande vattnet.
Den första biten av ån forcerades enkelt och det första riktiga hindret, en av bävrar fälld stock kom att passeras med vana rörelser även om första försöket lämnat en del till övers att önska.
Efterhand som färden fortlöpte kom de båda vännerna att stöta på allt mer komplexa problem, de flesta orsakade av bävrar. Någonstans mellan problem nummer ett och det riktigt stora problem nummer två fick de för sig att språket för dagen fick bli engelska. Under resterande kanotfärd utväxlades alla konversationer således endast på engelska, med vissa undantag vilka vi senare kommer att raljera i.
Problem nummer två var som tidigare nämnt ett stort sådant. Ån gjorde en tvär höger och hela svängytan var fylld av trädstammar. Det fanns en liten lucka alldeles till vänster i ån, tätt intill den gröna gräsväggen som löpte längs med båda sidor. Vännen belyste omöjligheten i att ta sig igenom denna lucka men av detta tog han ingen notis utan bestämde helt sonika att den lilla luckan skulle forceras, ett beslut som främst kom att drabba vännen som redan från början på broklig engelska försökt argumentera för ett annat sätt att ta sig förbi hindret. Detta utan framgång.
Misslyckandet kom dock ej att bli modfällande och kamraterna dockade farkosten längs med den besvärliga högerkanten i ett försök att leta en väg genom den från ån sett täta vegetationen.
Han gick först i land och drog med sina nystarka armar upp kanoten och vännen på strandkanten.
Strandkant var måhända ett starkt ord för en så liten plätt till land men vi låter det bero.
Efter en stunds funderande kom vännen med förslaget att de kunde prova paddla över till andra sidan och bestiga den brantare men luftigare slänten i ett försök att övervinna bekymmret.
Sagt och gjort, efter en stunds släpande satt de åter tryggt i kanoten med problemen i ryggen och större platser i sikte.
De kom att samtala en stund då ån tillät det, men mycket snart skulle de lära sig att vad ån inte tillät fick ej heller göras.
Vattnet forsade allt starkare i takt med att vattendraget krymte och vid slutet av den för honom kända delen av slingan, as far as he had ever gone, kom slutligen problem nummer tre.
Problemet var en skrikande fors under vilken ett parti större stenar låg. Till en början tycktes det omöjligt men efter lite kraftpaddling befann de sig snart längs med högerflanken där vattnet var något lugnare.
Forsen var inte att tänka på men kanske kunde de bära kanoten över den smala strandkanten.
Planen gick i lås och kanoten låg på andra sidan forsen, nära nära men ändå så långt i från tänkte han när han utan vidare satte sig längst fram i kanoten. Vännen stod fortfarande på fast mark då han såg farkosten sakta men obönhörligt sugas ut i de strömmande vattenmassorna. Först kom förvirringen sedan paniken och i detta läge gick det inte längre att vidhålla den engelska inramningen utan nu var han tvungen att med bristande röst ropa på hjälp, ropa för sitt liv.
Vännen gjorde vad han kunde för att hålla fast kanoten och efter några kvalfyllda sekunder hörde han en röst som sa
"kliv i land, jag orkar inte dra in dig, du måste klättra i land"
Någonstans här kunde han inte längre agera rationalistiskt men på något sätt vaknade han upp ur panikkoman med torr och ytterst levande kropp. Ansiktet skvallrade dock om det trauma som just hade utspelat sig.
'
Vännen fann att det bästa nog trots allt var att ta en liten paus. I dessa lägen kunde man verkligen lita på den gamle vapendragaren som banade väg in på en åker och bredde ut en filt för dem båda att sitta på. Bland de höga grässtråna åt de sedan varsin baguette och drack varsin festis. Han berättade om incidenten och beskrev utförligt hur livet upprepade gånger passerat i revy. För så kan det vara ibland i hjärtat av Klintforsån när två lite lätt förståndshandikappade killar ska paddla kanot.
Summer of 08