Lundgren

Det blev tidigare i kväll dags att hoppa på "12an" mot Umeå. Vid min sida satte sig Emil Marklund och redan nu har många av er listat ut att allting kom att gå aningens åt helvete.

Varje söndag klockan 21.00 har min korridor ett viktigt möte. Vid mötet bjuds det på fika och alla är givetvis barnsligt glada. Bussen stannar vid NUS 20.50 och jag har således rimliga tio minuter på mig att cykla upp till Nydalahöjd. Detta går i nio fall av tio helt smärtfritt, det tionde fallet handlar nästan uteslutande om Emil marklund och i dag var en sådan dag.
Han är redan utanför bussen långsam, det tar tid att trä armarna genom jackan trots att det borde vara något som han gjort flera hundra tusen gånger. Han har en kasse i sin högra hand och en blå väska i sin vänstra. Vi närmar oss cyklarna och låser upp dessa. Jag har låst min cykel med två lås och lyckas trots att jag har bergsbestigarvantar på mina stora händer utföra denna handling ungefär fyra gånger så snabbt som Emil. Jag känner stressen och tittar oroligt på de sävliga rörelserna som mycket väl kan komma att knäcka mig. Han får äntligen upp cykeln och börjar sakta trampa mot vårt gemensamma mål. Jag berättar för honom hur våldsamt långsam han är. Jag berättar att han är den typen av trasslig människa som det alltid måste strula för. I samma sekund som jag tar ordet strula i min mun hoppar den lille djävulens kedja och jag ser mitt mötesfika rinna mig ur händerna.

Fem minuter senare håller han hårt om min högerarm då jag drar honom längs med Umeås cykelvägar. Jag svettas, kämpar och stressar, allt detta till tonerna av "Thats what friends are for" sjunget av Emil. Vad som är allra värst vet jag inte. En sak är i alla fall säker, mitt triatlon har aldrig varit värre.