Triathlon
Det har länge funnits en slags fascination för extrema uthållighetssporter hos den typiska grabben. Jag är väl förhoppningsvis inte den typiska grabben men likväl har även jag känt fascinationens vindar. Det har handlat om män och kvinnor som i lag tävlar på djungelöar om att nå en given koordinat på kortast möjlig tid. Det har paddlats kanot i vilda forsar, klättrats i oländiga berg, löpts på leriga stigar och cyklats upp för slingrande backar.
Bland dessa otaliga uthållighetstävlingar är det en som sticker ut lite extra, en som är lite längre, lite tuffare och lite mer skräckinjagande. Jag talar om IRONMAN. Ironman innebär lite kortfattat och avskalat följande:
3,8km simning
180km cykling
42 195m löpning
Vilken idiot som helst förstår väl att detta inte är något som man bara gör. Nej det krävs givetvis en formidabel grundfysik toppat med år av träning och erfarenhet. Ändå sitter man där i soffan och tänker "Cykla då, de andra närmar sig"
Jag har själv börjat med triathlon den här hösten (walking the walk så att säga) och det har faktiskt gått väldigt bra. Som nybörjare ser mina sträckor inte riktigt lika dana ut som ursprungstävlingens. Det är givetvis fortfarande väldigt, väldigt tufft.
2.5km gång (ofta med väska)
135km buss (ofta trångt, för varmt, ingen film och träsmak)
1,4km cykel (uppför, ofta med väska)
Jag ligger i dagsläget på en tid runt 2 timmar och 40 minuter. Detta är något jag gör i snitt 6 gånger i månaden