Kenyanerna
Ingen har väl missat bilden i Aftonbladet på de pilbågskrigande kenyanerna?
I det reportaget som jag läste så förlorade jag mig i en bild där ett 50-tal hukande stamkrigare sitter och siktar med varsin hemmagjorda pilbåge. Längre ner på sidan finns en bild på en ung man med en primitiv träpil mitt i ansiktet.
Jag tänkte att det måste till mycket hat för att skjuta pilbåge på andra människor. Det är just det där med pilbåge som jag har hakat upp mig på, det är ju inte direkt så att man dör av en eller två pilar. Man måste skjuta sitt offer med några pilar, sen måste man avancera till offrets kropp och avsluta jobbet med några pilar till, gärna i huvudet. Jag tänker på ljudet, det är helt tyst, det viner till lite av pilen och det smaskar när huden penetreras.
Jag tänker på scener ur Bravehart och slutscenen i 300. Jag skakar på huvudet men plötsligt slår det mig...
Det är ju inte så hippt att döda varandra med skjutvapen heller!
Det känns på något sätt modernare, renare, mer förväntat, men knappast mindre hemskt för det.
Det finns väl ingen som reagerar på några grabbar med Ak4a i tidningen längre?
Jag tar mina tankar ett steg längre och tänker att jag inte vill sitta på den där kullen i alla fall.
Jag tänker att jag hellre springer omkring i Beirut och blir beskjuten av smutsiga kulsprutor.
Jag är på något vis inte rädd för kulor, varenda filmförebild jag någonsin sett har ju blivit skjuten och 50-cent har blivit skjuten snett under tio gånger, och han ser ju alltid så glad ut.
Det är de där långsamma pilarna som jag fruktar allra mest.
Jag vill inte ligga på backen med en pil utstickandes ur magen, jag vill inte bryta av den på mitten, jag vill inte heller slita ut den och fortsätta striden, nej, jag vill bli skjuten och sen vill jag acceptera nederlaget.
OM MAN NU MÅSTE BLI BESKJUTEN PÅ NÅGOT SÄTT DET VILL SÄGA.
Pilbågar har för mig alltid varit indianromantik.
Desto läskigare blir det när man förstår att de inte bara används i filmens värld.
I det reportaget som jag läste så förlorade jag mig i en bild där ett 50-tal hukande stamkrigare sitter och siktar med varsin hemmagjorda pilbåge. Längre ner på sidan finns en bild på en ung man med en primitiv träpil mitt i ansiktet.
Jag tänkte att det måste till mycket hat för att skjuta pilbåge på andra människor. Det är just det där med pilbåge som jag har hakat upp mig på, det är ju inte direkt så att man dör av en eller två pilar. Man måste skjuta sitt offer med några pilar, sen måste man avancera till offrets kropp och avsluta jobbet med några pilar till, gärna i huvudet. Jag tänker på ljudet, det är helt tyst, det viner till lite av pilen och det smaskar när huden penetreras.
Jag tänker på scener ur Bravehart och slutscenen i 300. Jag skakar på huvudet men plötsligt slår det mig...
Det är ju inte så hippt att döda varandra med skjutvapen heller!
Det känns på något sätt modernare, renare, mer förväntat, men knappast mindre hemskt för det.
Det finns väl ingen som reagerar på några grabbar med Ak4a i tidningen längre?
Jag tar mina tankar ett steg längre och tänker att jag inte vill sitta på den där kullen i alla fall.
Jag tänker att jag hellre springer omkring i Beirut och blir beskjuten av smutsiga kulsprutor.
Jag är på något vis inte rädd för kulor, varenda filmförebild jag någonsin sett har ju blivit skjuten och 50-cent har blivit skjuten snett under tio gånger, och han ser ju alltid så glad ut.
Det är de där långsamma pilarna som jag fruktar allra mest.
Jag vill inte ligga på backen med en pil utstickandes ur magen, jag vill inte bryta av den på mitten, jag vill inte heller slita ut den och fortsätta striden, nej, jag vill bli skjuten och sen vill jag acceptera nederlaget.
OM MAN NU MÅSTE BLI BESKJUTEN PÅ NÅGOT SÄTT DET VILL SÄGA.
Pilbågar har för mig alltid varit indianromantik.
Desto läskigare blir det när man förstår att de inte bara används i filmens värld.
Kommentarer:
Postat av: Richard
Haha. Sjukt bra skrivet! Jag röstar också på kulor!
Trackback