Min relation till det gröna
Vi köpte för ett tag sedan en liten bollformad blomma, eller växt heter det väl.
Carolines viktigaste förmaning inför hennes avresa var att jag UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER fick glömma att vattna denne.
I morse får jag någon form av panik och undrar om "Bollen" överlevt natten, vilket den har. Jag går fram till honom och tittar på alla små täta löv. Han har blivit fet och ser äckligt nöjd ut där han står intill mackaronerna vid sidan av spisen. Vi utbyter en lång tystnad varpå jag spolar upp en stor tallrik vatten som jag sedan placerar eländet på. Nu får han suga i sig och må väl. Jag tänker i smyg, och bara i smyg, att detta blir övermäktigt mycket vatten även för Bollen. Fem minunter senare återvänder jag för att själv spola upp ett kallt glas vatten då jag till min fasa ser att Bollen har tömt tallriken. Han pekar på mig med sina små obehagliga lövfingrar och kräver mer. Han skakar och silar vattnet mellan de jordiga tänderna. Plötsligt spottar han ut en liten skvätt rätt ner på golvet bara för att jävlas.
Jag måttar ett slag mot den yviga auran av löv men Bollen glider smidigt undan några centimeter åt höger. Förbluffad och uppriktigt rädd backar jag utan att släppa honom med blicken ut ur köket. Jag kastar mig in i klädkammaren och sliter fram hammaren, väger den i handen och kan inte låta bli att le en aning. När jag kommer in i köket igen så ser jag hur Bollen har brutit lös gardinstången från väggen och riktar den mot mitt håll som om det vore ett trubbigt svärd.
Jag tvekar en aning och samtidigt ser jag hur gardinstången kommer svingande mot min högra tinning. Armen åker upp och får ta smällen som är förvånansvärt hård. Jag ångrar bittert att jag gav honom det där vattnet. Jag får tag i stången och under några sekunder kämpar vi för att få kontroll över den. Bollen gör ett avgörande ryck och jag förmår mig inte att hålla kvar vid stången. Han lirkar med vana rörelser in stången mellan hammarens skaft och slagyta samtidigt som han med en vridande rörelse avväpnar mig.
Under några sekunder fruktar jag det värsta. Bollen andas tungt och sträcker ånyo ut sin högerhand, han knyter den löviga näven och måttar för ett slag. Jag blundar och tänker på allt fint och vackert som jag fått uppleva, ingenting händer. När jag öppnar ögonen så står Bollen intill makaronerna alldeles vid spisen. Gardinerna hänger prydligt från sin intakta gardinstång och över rummet vilar en vänlig känsla. Jag har ingen aning om hur jag ska tackla situationen och lämar köket, men just som jag befinner mig i dörröppningen så prasslar det till. Jag sväljer teatraliskt och vänder mig om, ingenting.
Nu ska jag åka och köpa en kaktus, Caroline har visat i vilken kruka den ska rymmas och jag har stora nervösa klumpar av sten som hänger från min kropp. Sist jag skulle köpa blommor så köpte jag av misstag några i plast. Jag fick verkligen förklara att det inte var meningen.
Carolines viktigaste förmaning inför hennes avresa var att jag UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER fick glömma att vattna denne.
I morse får jag någon form av panik och undrar om "Bollen" överlevt natten, vilket den har. Jag går fram till honom och tittar på alla små täta löv. Han har blivit fet och ser äckligt nöjd ut där han står intill mackaronerna vid sidan av spisen. Vi utbyter en lång tystnad varpå jag spolar upp en stor tallrik vatten som jag sedan placerar eländet på. Nu får han suga i sig och må väl. Jag tänker i smyg, och bara i smyg, att detta blir övermäktigt mycket vatten även för Bollen. Fem minunter senare återvänder jag för att själv spola upp ett kallt glas vatten då jag till min fasa ser att Bollen har tömt tallriken. Han pekar på mig med sina små obehagliga lövfingrar och kräver mer. Han skakar och silar vattnet mellan de jordiga tänderna. Plötsligt spottar han ut en liten skvätt rätt ner på golvet bara för att jävlas.
Jag måttar ett slag mot den yviga auran av löv men Bollen glider smidigt undan några centimeter åt höger. Förbluffad och uppriktigt rädd backar jag utan att släppa honom med blicken ut ur köket. Jag kastar mig in i klädkammaren och sliter fram hammaren, väger den i handen och kan inte låta bli att le en aning. När jag kommer in i köket igen så ser jag hur Bollen har brutit lös gardinstången från väggen och riktar den mot mitt håll som om det vore ett trubbigt svärd.
Jag tvekar en aning och samtidigt ser jag hur gardinstången kommer svingande mot min högra tinning. Armen åker upp och får ta smällen som är förvånansvärt hård. Jag ångrar bittert att jag gav honom det där vattnet. Jag får tag i stången och under några sekunder kämpar vi för att få kontroll över den. Bollen gör ett avgörande ryck och jag förmår mig inte att hålla kvar vid stången. Han lirkar med vana rörelser in stången mellan hammarens skaft och slagyta samtidigt som han med en vridande rörelse avväpnar mig.
Under några sekunder fruktar jag det värsta. Bollen andas tungt och sträcker ånyo ut sin högerhand, han knyter den löviga näven och måttar för ett slag. Jag blundar och tänker på allt fint och vackert som jag fått uppleva, ingenting händer. När jag öppnar ögonen så står Bollen intill makaronerna alldeles vid spisen. Gardinerna hänger prydligt från sin intakta gardinstång och över rummet vilar en vänlig känsla. Jag har ingen aning om hur jag ska tackla situationen och lämar köket, men just som jag befinner mig i dörröppningen så prasslar det till. Jag sväljer teatraliskt och vänder mig om, ingenting.
Nu ska jag åka och köpa en kaktus, Caroline har visat i vilken kruka den ska rymmas och jag har stora nervösa klumpar av sten som hänger från min kropp. Sist jag skulle köpa blommor så köpte jag av misstag några i plast. Jag fick verkligen förklara att det inte var meningen.
Kommentarer:
Postat av: Jennie
Kommer dessa hallucinationer ofta?
Trackback