Lundgren

Det blev sent i går.
Jag var fast besluten att ändra min intetsägande design.
Jag har förtvivlat svårt för html. Min avancerade hjärna har snart anammat konceptet.
Jag är väldigt nöjd med min header (de 4 bilderna och lundgren.blogg.se)
De fyra bilderna kommer att bytas ut med jämna mellanrum.
Om DU har en bild som du vill visa för världen (mina 25 läsare) så skicka den, och håll tummarna.

I går visade dom ett program om "extrema åkattraktioner" på Tv.
Detta förde mig tillbaks till den där dagen i Time Square Kuala Lumpur.
Time Square är ett köpcentrum där man byggt ett nöjesfält inomhus.
På detta nöjesfält finns världens näst längsta inomhusbergockdalbana.
Jag var livrädd men väldigt "pumped" och "excited" och "happy" men framförallt livrädd.
Knatte fnatte och Caroline såg bara de roliga i äventyret. Jag såg blod, mitt blod.
När vi skulle betala så uppmärksammar sällskapet en "maximum hight" skylt. Strecket är en bra bit under min resliga hjässa och jag anar smolk i bägaren.
Knattarna tycker givetvis att jag ska huka mig och ta risken. Jag övertalas metodiskt och sjunker ihop.
Den listiga kvinnan i biljettkassan synar min bluff och genast är jag omringad av illasinnad personal.
"You cant go" säger dom, "to long sir"
Det heter to tall tänker jag.

Det har kommit att handla om stolthet och heder. Jag är beredd att offra mitt liv för att slippa förnedringen som det innebär om jag måste gå tillbaks till åskådarskaran.
"I will go at my own risk" bräker jag gång på gång samtidigt som jag tappar hoppet.

Efter lite tjat så går personalen med på att jag får testa om jag rymms i stolarna. (Bara lång, inte fet altså)
Jag anar triumf och blir hänvisad att ta plats i en annan attraktion med identiska stolar.
Med en katts smidighet glider jag ned i vad som kan bli min grav om det vill sig illa.
Allt känns väldigt bra. Då plötsligt fäller den lille mannen ner byglarna över mina för högt placerade axlar och en blixt av smärta formligen sköljer över mig.
Jag biter ihop, tänker på annat och försöker se glad ut. I ungefär fem sekunder överväger jag att bluffa smärtan men jag inser snabbt att en tur i bergockdalbanan skulle vara outhärdlig.
Jag ler och säger "It wont work..."
Det gör ont, riktigt ont. Jag sitter verkligen fast.
Personalen skrattar, småpratar och gör inga ansatser att rädda mig.
Jag sväljer stoltheten och säger
"It really hurts"
Personalen skrattar, tittar på mig, börjar sakta och då menar jag SAKTA gå mot kontrollrummet.
Efter vad som känns som en evighet så lossar dom äntligen byglarna och jag smyger snabbt ut ur nöjesparken för att bevittna turen från läktarplats. Jag är riktigt arg.
Jag förbannar dvärgbefolkningen och känner mig lite kränkt.
Som för att göra allt lite värre så åker knattarna inte mindre än 3 turer.
Jag väntar i en evighet och när dom äntligen kommer tillbaka så säger dom
"Du missade inget jättekul, det var sådär, gick inte så fort som det såg ut".
Jag anar en konspiration, men känner mig genast väldigt glad. Som att jag har vunnit en liten seger!
Senare dricker jag en FANTASTISK smoothie liknande drink och förlåter ett helt land.
Jag är en stor man... på många sätt.

Bergockdalbanan

Twists and bends

oroväckande rökutveckling i planet

Knattarna och jag på en strand i ett paradis långt ifrån dig

Varsågod Gustav. Ett syftningsfel som ger gratis dricka!