Lundgren

Mamma är i köket vad Jan Guillou är vid skrivmaskinen, produktiv.
Hon har gjort en massa julgodis till oss.
Jag åt en av "rockyroads" kakorna i morse. Big mistake.
Hela dagen på jobbet så kunde jag bara tänka på kakans konsistens.
Jag försökte stilla begäret med en packe damsugare. Naivt.

Jag har fortfarande kvar julklappar att handla, jag tror det löser sig. Naivt.
Jag hoppar över träningen idag, jag tror att det känns bättre i morgon. Naivt.
Jag börjar 06.00 i morgon, jag tänker... skönt att sluta tre. Naivt.

Christer på jobbet är rolig. Han och jag har båda sett första säsongen av Heroes.
Vi har båda gjort ett "vilken hero är du" test på facebook.
han blev den mångfaciterade Peter Petrelli.
Jag blev idioten, den kraftlöse och intetsägande Ando.
Ibland ringer Christer på interntelefonen och säger "Kom och hjälp mig Ando"
Han tycker att han är jävligt klurig och smart.
Jag står likt min hero-karaktär bara dum och tyst i telefonen.

När jag cyklar hem så springer det ut 20 reflexvästklädda löpare mitt framför mig på cykelbanan.
Jag försöker göra en smidig omkörning.
När de bakre löparna får se mig så börjar dom skrika och hoppa.
Alla andra löpare gör likadant, jag fattar ingenting, som om dom vore djur på väg att skjutas.
Dom hoppar åt alla håll och självklart även åt mitt. Jag får bromsa och det blir givetvis pinsamt när jag måste sätta ner foten för att inte ramla.
Ledarlöparens läppar rör sig mot mitt håll men orden tystas av Janis Joplins hesa "Bobby McGee". Jag anar att hon är upprörd över att jag förstörde deras jobbingtur, deras flås.
Som om det var påväg att bli en fruktansvärd katastrof?
Jag tröstar mig med att dom ser korkade ut där dom springer i grupp med västar, mycket korkade.

P